Helsingborgs-Posten – 12 januari 1839, sida 2

En gyllne lyra bår han wid sitt bröst, Som klingar glädje och som klingar smärta; Bland dessa toner — hör hans djupa röst: Den kommer fom från menskoslagtets hjertaEn luftig mantel är hans lätta skrud, Af wingar buren, snabd och djerf dr gången. Se! det är konstens, det är diktens Gud! Det syns på dlicken och det hörs i sången! Han war det, han, som med sitt fridens ord, En ljusets höga ättling och en tidens, Gick fram med seger i wår höga Nord: Och diktens seger är mer skön än stridens. Han war det, han, fom med en ädel häg, Tog upp det swärd, tweeggade och skarpa, Som mellan Sundets naboriken låg, Ä Och spann dess stål — til strangar på fin harpa. Han födde wanskap, lade hand i hand, Twå utaf länga striden skilda riken. Han största segern wann på Sundets strand! D, konsten dr förmer ån poljtiken! — q Ru winterns brygga formen bryta må! vangt könare nu finnas til art wandra. Ty kenstens genius fan och brugga flå, Der goda andar möta latt hwarandra. På dem få Swea som och Dana Fan, J hwad de skönast kånna, sannast tänka; Jnför Europa möta nu hwarann, Att ewig kraft åt nyfödd troskap skänka. Rdd.