Helsingborgs-Posten – 5 januari 1839, sida 3

blida ögat och kände fin kärlek uppmats na. Hmwarföre, frågade han, föredrog du döden, Mariana! då du genom affår gelse af ditt löfte och din drägt hade kunnat rädda dig? Denna fråga gjors de ban med en röd och hjertlig stämma. Flickan blickade mot höjden och teg; hens nes heliga fromhet tillät icke Soldaten att bestorma hennes hjerta. Guyd tr ropade hon slutligen, det år din wilja, att jag icke mera skall lefwa i klostret, tillåt mig hädanefter offra mina dagar att sköta de stackars fjufe! Wilhelm borttorkade en tår under de buskiga is gonbrynen och låt den besynnerliga flickan gå. Tiugo år sednare stridde den tappre krigaren under Napoleon i slaget wid Leipzig. Liksom han ensam skulle rädda Fransmännens ära, stormade han in på de fiendtliga lederna och fäktade som en tiger. En kula träffade, och raglande sönk han af hästen. En trogen kamrat släpade honom in i lazarettet och gick derefter åter ut. Då uppslog krigaren för fifta gången sitt matta öga, frame made ett ef wäl, ålffade! och dog. Mariana hade hållit hans krossade bhuf: wud emellan fina händer. Nu tilltryck: te den barmhertiga systern hans ögon, bdide fig öfwer honom, kysste den kalla munnen och hwiskade: jag älskade dig, Wilhelm,