Den besynnerliga Flickan. (Efter Glassbrenner.) Uti en by i det behagliga landskapet Elsass låg en hydda, beskuggad af tven: ne lindar. Månan sken klar och wänlig. Mariana, den fattiga, men wackra och goda flickan, trädde ut genom den smala dörren, sammanlade de hwita händerna, blickade med sina blå ögon upp emot Månan och bad. Ett siycke derifrån på gräsbänken fatt Wilhelm, en hygglig, wälmående ung Bonde, och bläste sitt älsklingsstycke på flöjten, Då han såg Mariana, förftums mades tonerna. Hmwad den flifan år macter ,7 fade han och lade flöjten ifrån fig, bröt en ros och gick emot henne, God afton Mariana! jag bringar dig den wackraste rosen från min trägård. Fag tackar dig. Sog skuile gerna wilja gifwa dig Alla mina rofor. Wisst icke! De pryda ju din trägård, och hos mig skulle de wissna. Hon fästade den glödande rosen på sin hwita barm, tryckte hjertligt ynglingens