båsta. Af dessa och än flera reflexioner fan man, mahända hinna grunder till sin föresatts, art ej låta Hufwudstadens Tid: ningspublicisme med tespotisk anda in: werka på prowinserna, och att nödmwåns digheten är stor och uppenbar, att Stock: holms åtskillige Tidningar antaga en mindre imperativ ton, fri från Ofwer: drift; att nöja fig med första fånnedo: men af dagens märkwärdighet, men ej utöfwa Doctorat i Stats: och folfråttsläran, ty dessa äro wettenskapar, fom skola ses i sin helhet för att kännas, och de framstå wanbördige, sedde genom fy: nåls:dga. De fattas bättre från Afademisk Catheder, ån colporterade på ga: torne, och framför allt wore wäl, om 2Awis:Publictsmen en gång betänkte, att alla retmedel till joro äro wanhederlige för en Statsborgare; att samfundens in: re lugn, om ån icte under tillfredsfrållel: sens måst klara hemisphere; år ett af de stora ändamalen för allt samhällslif; att fullkomlighetens tillstand längst för det: ta aflägsnat sig från jorden; att englar der hwarken regera eller regeras, utan att man bör weta med skalden, att esymwad menskligt år, bör menskan Den fom ej wet, ej agttager detta, år och fan ej wara, klok werlosborgare eller god Samhällsmedlem. Framför allt bör Tidnings-Publlcismen weta att fåttet att begagna yttran: de rätten, år def egentliga och bästa wåt: tare. Hon bör alltså, längt ifrån att sjelf gifwa anledningar till denna heliga rättighets anfallande med erempel-gifwan: wande omsorg afhålla, men ej hylla, Pamphletister, Skifdrings-ffrifware, bref: wårlingå-facterer , Revolutions: Commenztatorer, Libeli-författare m. m. De må nu, såsom wi hos of fett, ha med all: drig få stor skicklighet, med Miltons pen: na om Paradifer, förmånat och förtjufat — få fpela de alltid skallerormens role, vatt draga uppmärksamhet, blända med e . :3. 6 fFfHA 22 AA SOA