Fridsålla wår, kön som en Liusalf med rosor i hår. Länge wi efter dig längtat, hlickat och trängtat. Wintern war stark. Spiran han sträckte, den grymma Mo: nark, ut från fin Fjellthron i Norden widt öfwer jorden. 2 Hwar han gick fram, hotande stormar och föld man förnam. Troget han följdes af nöden, Hungern ech Döden. Nu har han flytt högt uppåt isbergens toppar på nytt. owalfullt dock i mänget sinne sefwer hans minne. — Leende wän, herrliga wär, o wälkommen igen! Mildt uti dödliga hjertan kkingrar du jmärtan. Jorden, din brud, kläder fig åter i grönskande skrud. Gipporna ren till ditt möte I dppna fict sköte. ejuflig och blid andas zefiren blott kärlek och frid. Wänligt kringswäfwar har lunden, krusar han sunden. Fängslad war sjön, nu år han lossad: han böljar så skön. Lustigt på wågen, den klara, Seglarn will fara. Foglarna små swinga sig glada mot himmelen blå. Se, hur mot MajjoPa de glittra! Hör, bur de qwittra! o! huru rik är ej naturen på sång och musik. Ljuft och melodiskt de ömma tonerna strömma. Ut will iaa gå