nerera armcens spets, är wät i och för sig sielf ard, men man framgår på ett myc ket felak:igt jätt med nerkställigbeten. J siallet för att söndra Gåncralerne i twenne firndtliga läger, stulle man fvårts em srka fupta bandct fastare emellan de unga ech de gamle Generalerne och wisa de sistnamade en förekommande aftemng, som, om den utgick fran Prinsarne )jlf: we, snart skulle fina efterfeljd bland Hof nannen. Mer ty wärc, mritsatsen baraf åger rum; man bryr sig ide om de gamle Gencralerne cch bahandlar des wardslest, sa art de Arv ytterst förlittrade och u issnåjde. Man snuickrar de inge och änggar deras ärcgiriabet, men då man under denna fredens ud ide kan tillfredestalla dem, sa aro de icke mindre upptragte och missni jee ån de gande. Det pastas, att Konungen stall hafwa insett detta ech onbefalt sina Söner, an förbålla fig mera stonsamt ech försigtigt wid deras bercring med armeens högtia fficerare. Fruntimrens inflytande på utnämningarne År större, än man tror, ech många af dessa utnämningar härröra från höga rekommendationer och protcf: tioner, fom t. er. Gen. Bernelles. Den: ne Officer blef för ett är sedan årerfal: lad från Spanicn, emedan man mips: tänkte honom för underslef. Han Fom: menderade då sasom Öfwerste Frem ingå: legionen, och det beråttades, art hau på denna legions soldaters bakostnad forswårt: wat sig en stor förmögenhet. Man för retog emedlertid icke ett enda steg emot honom efter hans återkomst till Paris, emedan man föfre undgå all måjlig fran: daf, och efter twenne månaders förlopp sände Hertigen af Orleans, hwars wäl wilja han hade forstatt att ferstaffa sig, bonom till Afrika med lifte, att har snart skulle göra honom till Generolma: lor. J sista fälttaget war ban få fyck: Ua att få atfotja Prinsen af Jotuville, inri ett bref till fin Moder i bög grat soamde hans omtänksamhet. Detta är fn fill Gen. Bernelles utnämning, c 1 rv AQ 2 Ö ls 22—— 2