( 114444JUl un VB 7)ä Inn Lllev jeende art utbyta min gamla hate emet bang, fom war aldeleg ny, men Bern: hard fade med få mycken häftighet: gir mig din hatt! art jag gaf honom den. Han fatte den på fitt hufwud, gaf mig fin, och sedan rekommenderande fig hos wittnena, gick han mig rakt förbi, så stolt och med hufwudet urplyftadt, som om han hade wunnit Hederslegions For: set i slaget wid Austerlitz. Wi wäntade på Bernhard en timmas tid, och wisste icke hwad det blifwit af honom eller hwart han tagit wägen. Ändtligen sågo wi Fannys wagn äter köra förbi, och i Fannys wagn och wid hennes sida Bernhard, och i Bernhards sköte Fannys hund och i Fannys sköte den hålskjutne hatten, fom Bernhard Has de tagit ifrån mig. Wagnen rullade så hastigt förbi, art jag knapt hade tid art hälsa på Fanny med Bernhards nya hart. Wåra wittnen begrepo ingenting häraf, men jag skattade mig mycket lycklig, art funna begripa Bernhards sköna handling. Han talar med Fanny om mig, sade jag åt mig sjelf, han förtäljer Fanny den fara jag warit uti, han rörer henne till tårar, som falla på min genomskjutna hatt. Jag rördes så öfwer hans sköna handling, att jag beklagade, att ide haft: wa blifwit träffad af honom genom bier: tat. Då wi icke hade hopp om art få år terse Bernhard, återwände wi ala muntra och upprymde af flera olika grunder: wåra wittnen, emedan de ide hade sett blod flyta, jag, för det att jag bli wit försont med Bernhard, och för der han utan twifwel förde min talan hes Fanny. På wägen talade wåra wirts nen naturligtwis om dueller, om mårt: wärdiga fäktningar, om förolämpningar aftwådde i blod o. s. w. De omrtalte långa historier, uti hwilka pistolen, wår: . jan, sablen och dolken spelat mer eler mindre wigtiga roler. (Forts. e. a. g.