00 2 PO 4 o 4 mig under det hon betraktade Bernhard och räckte mig handen. Nu förft erin: rade jag mig, att jag kommit ut för att duellera, och jade til Bernhard: åtom of gå! Wi gjorde en omwäg åt wänster. Wid en wändning märkte jag, att Bernhard med ögonen följde Fannys wagn. Det war också något i wagnen, fom såg ef: ter Bernhard, jag wet blott ide, om det war Fanny sjelf eller hennes hund, Wi woro nu wid målet. Alt war i ordning, icke en enda främmande wisade sig. Fransmännen hafwa den förtjensten, att de lika så liter inblanda fig i en du: ell fom i ett Fårlefe-åfwentyr. Bernhard ropade till mig: (wi stodo 20 steg ifran hwarandra) skjut först! Jag sade till Bernhard: wi wilja skjuta på en gång, och derpå gaf Kapten Reynand signalen: Ett, tu, tre! jag wäntade på, att Bern: hard stulle gifwa eld. Ett, tu, tre: — Jngen ting! Bernhard sköt icke, och jag icke heller. Du är en falsk karl, ropade Bernhard till mig. Men utan att se till honom, sade jag till Kapten Reynaud: Kapiten! jag will aldrig i ewighet frju: ta på Bernhard. Nå wäl! sade Bernhard: gif då akt, Gabriel! Han sköt, och sköt mig ett stort hål i hatten; kulan genomfor hattfodret. Du är icke död? frågade Bernhard. Nej! swarade jag. Nå, få mycket bättre, fade han, om: famna mig. J det samma kom han fram till mig, utsträckte fina armar och omfam: nade mig, få, att han nästan kunde qwäft mig. Jcke sannt, jag bar figtat wäl? fa: de han, då han fåg min hatt alldeles förbränd, och ett 2 tum stort hål i den: samma framwid pannan. Ja swarade iag, du har sigtat wäl, och till all lycka är det min gamla hatt, som jag har på i dag, och det gör mig icke så ondt, som om det hade warit den nya. Nå wäl, sade Bernhard, så tag min ff