sf e . ett en incCdelmättig Prest, fom skulle blifwit en stor Gencral, samt twärtom; midare, att en styf och högdragen onde år icke kännetacken pa snille och talanger, utan med fa undantag, på deras raka motsatser, att hwarfen General Tibell cller General: s(ämvernör Toll förde sig förnämt och med stor praft, utan twärtom nedlatande och korgerligt, ehurn de woro bland de största jnillen och karakterer Swerige ägt, men när så behofdes, uppenbarade de en oemotstandlig kraft: art de icke word rike, fastän de hafwa kunnat wara det, om de haft hwardagsmenniskors lynne, att de i umgängeslifwet woro alltid sskämtande, och arr man efter dem har många träffande infall, liksom man har efter Alexander, Julius Cäsar, Themistecles, Epaminondas, Ciccro, Turenne, Fredrif den store och Napolcon, och i Swerige efter Gustaf den förste, Gu: Iaf den andre och Gustaf den tredje, äfwensom efter Carl den tionde; men alldeles inga efter Carl den tolfte, om icke det infaller stall räfnas deribland, att Han befallte tjuguryra Ryttare äntra en Dansk Free gatt, da de föfom fangne, och till Amiralen framför: de, blefwo tillfrågade, om man i Swerige brukade sparrar till sjes. Dcremot har man efter Gustaf IT Adolf ett märkwärdigt infall, då han uti en fyrka i en erofrad flod sag de tolf epostlarne af massift filfwer: wid hwilket killfälle hun sade: Hivi stän J här sysilolöse? J stolen lyda Eder Mästares bud: Gar ut i hela werlsen, hwarpå han befallte, att silfwerbilderna ffulle nedragas och utmyntas, då de saledes fingo gå uti hela weriden, och göra nytta. Men efter Gustaf den fjerde har man icke någet infall, om icke det, att Han tillfrågade en trupp, sem ban mötte på reträtten: Hwem bar befallt Er retirera? då ingen Officer fade ett ord, men en soldat swarade: Det Lafwa Ryssens kulor be: fallt oss, bwarpa Konungen teg och for sin wäg. Beträffande General Tibell, berättar Traditionen, att ban alltid war munter och stämtsam , samt road af att berätta intressanta historier och anckdoter; hans lifliga snille och lynne förde honom till ett sädant um: gängessått. En enda gång har jag haft äran tala med Ercellens Toll, då jag i Helsingborg 1816 upp: aktade Ercellens Engeström. När den förre fick veta, Att jag War Biskop Muncks son, gick han ram till mig och inlät sig i samtal med mig; men hans fal war kryddadt med skämt, såsom det alltid var); ban hade inga . order att meddela mig; ch bade rättighet att gifwa fin konwersation, hwåas arakter han wille. Der war en man, som skulle hafwa kamdragit wär slägt af wänskap för wår Faders Inne, om ej några ledsamheter wid 1800 års NRifeag samt Boken: Reise ber den Sund, bade fommit nellan. Ehuru lag warit i mitt lynne skämtande, ) Man har många anekdoter om Erelens Tolls awicka ins al. Som yngling war ban anmodad att ipela fihomsre niljee a FRAM Herre, fom hiokade hafma fpadiljer och mas hiljer under bordet, så att ban alltid plågade winnn mon ock efter antsLd. rv ro Ao 5 Å har jag deck nog förstånd att bedömma detta; hwad jag ock gjorde redan sasom yngling, Fill några bland mina Bröder fade Jag ofta: jag år Eder gode ge nius, om J blott förstoden matt taga efter hwad jag Jäger. Jsynnerhet skulle en Bror, som warit Miliz tår, och en annan, som war Landtbrukare, funnat gör Fa stor lycka, om de hade förstatt, innan det war för sent, att jag bade rått. De wille ej lyda säsom folkmassan på Köpenhamns skeppshwarf; utan gingo på, alldeles tom om den Danska folkhopen icke börzs sammat, utan tänkt: karl år den som kommer först åf er, och stackare den, fom wäntär en minut. Så tänfte ock en Stackelberg efter slaget wid Liesna; han lofwade en Specie ät hwar Kusk, som först förde transportwagnarna öfwer bryggan, då alla förde ihop, och bröto sönder wagnarna, och större delen af den snSpott, fom war ämnad åt stora armeen i Ukrän, blef Russarnas byte. Men som icke Tio Swensktar fänna nämude anekdot, hänwisar jag till Grefwe Les wenhaupts dagbok , fom jag läste år 4805, eller den lid jag ämnade inträda, icke i Preftz utan Miliråre standet. Nämde Stackelberg skämtade aldrig, utan hörde till de wålförstandige. Deremot war Magnus Stenbock få qwick och skämtande, att hans life i en sadan genialiret aldrig funnits, om cj Fredrik den for re skall anses hafwa uppnått honom. De wålförftåns dige bedraga fig således om de förmena, att skämt, infall och qwickheter utmärka brist på förständ; jag håller före, att Kellgren hade rått, då han fade, art ingen år så arawitetisk, fom oren och ett dumhufwud. Men som många också tro, att skämt betyder snille, så wilja de gerna skämta, fastän de sakna snille; de mena wäl, att skämtet alstrar suillet, då det dock är snillet, som alstrar skämtet; de wilja wisa sitt wett snned owett; få att man werkligen fan häpna öfwer de okidigheter, hwarmed de angripa hwaranödra; de hafwa lärt sin konst af Aftonbladet. Men ett ironifkt junne rikt skämt såsom Sokrates, Aristofancs, Plantus, loliere, Voltaire, Hollberg kunnat meddela der, ute märker höjden af snille. Men utan twifwel skall får saren förundra sig, då jag af den store Talaren CGiceros skrifter bewisar, att i Rom, som war werldens Herrskarinna, ansågos skämtet, qvickheter och infall icke blott på fin plats i umgänger, och) aviga slegs strifter, utan äfwen i Rättegangstwister. J 34 Cap. af Ciceros bok om Talaren yttrar han sig på följans de fått: Skfåmtande och qwicka infall behaga och gagna ganska mycket wid manga tillfällen; men åf: wen om allt annat fan bibringas genom fonst, fordra. de åtminsione egna naturanlag, och behöfwa ide Fonstens reglor. Då det gifwes twenne flag ef qwickheter (facetre), af hwilka set ena utjprider fig likn jemt öfwer alla talets delar, det andra ar genomträngande och fort, så har man kallat det förra ett fomiftr eller luftigt, det fednare ett bitande skämt. — J päminnen e