tjena med aft agera Dengo, och Aftbladets Hedalkz tion fan liksom Crufsenstolpe aldrig få få stort fallariz um, jom den förtjenar pa sin Tidning. Wore jag sjelf Utg. af en Tidning, skulle det wara en lätt sak, att förswara mig bade mor den ena och dem andra ytter: lighetens froryfser ; men nu må de gerna skrifwa mot nig hwad dem lyster; jag möter det med likgiltighet. Nest har jag likwäl undrat öfwer att den onämde, om sannolikt ar den Unge Mannen, hwilken tecknat ft: ra memoirer, innan han uträttat någor, fom war wärdt att minnas, äfwen i fina memcirer welat ans ripa mig: ban säger, på ect ställe, att mina skrifter åro en blandning af qwickhet och enfald, förnuft och alenskap; och på ett annat ställe nämner han Quiss ofta Dawids Brors sä högt beprisade infall, att ge: om Norges förening hade Swerige ändtligen fätt tig: arpasen på ryggen, hwilket infall han säger utmärka n tiggarsjal. Jag gillar wisst ide nämde iafall, helst Sweriges och Noriges förening bör funna bereda beg: e Rifenas fullfomliga sjelfständigbet; men jag tillstär tt infaller, som Jadant, mar ändock qwickare och naif: are, ån den unge mannens replik, isynnerhet då han ille agera den suilltike Pelham, liksom K. Carl wil: e agera Alexander; saken kunde gatt an för dem beg: e, liffom kapplöppningen för den halte, måleriet för en blinde och musiken för den döfwe; men — till ffa: a fattades dem sniilc, för att rätt imitera fina stora riginaler. Jag bekänner, att jag skrifwit mycket, fom ej år ärdt att läsa, isynnerhet hwad som blifwit infördt i Iftonbladet, ty jag blef kanske godkänd för den burles a ton, fom år Tidningens lynne, men i Tidningar rifwer man just ej heller för odödligheten; jag skref tminstone blott för dagen, och för några ögonblicks mnunterhet. Men jag har utgifwit större skrifter, fom ag menar hålla profwet få godt fom både AMftonbla: et? uppsatser och fom den unge Mannens Memoirer. et år Oefutom ett misstag, då man menar, att i en idning passa bäst afhandlingar med sträng ordning ch allwar utförda; man kommer ofta till samma åma e i Tidningsliteraturen; och derföre måste man be: akta samma saf den ena gången från en sida, den dra från en annan, den ena gången skall man Des isa, den andra, wederlägga. Äfwen skämt är i i Tids ingswerlden icke på sitt orätta ställe: men i wår tid äste man wara förständig; och dertill fodras ju, att an aflenast saknar wett och qwickhet. Näppeligen or jag, att om sjelfwa Hollberg uppstod i wär tid, nne utomordentlige man skulle blifwit hållen för nat än en Narr; och det war ej heller underligt, redan han i nästan alla fina skrifter war mera fråm nde qwick och snillrik, ån fin tids öfrige Litreras rer. Jag wet att detta lilla swar Mall ådraga mig ett ansfall af sarkasmer bade från den unge Mannen från Aftonbladet; men jag swarar fom Baron aclean, når Ercellens Toll Hotade att hans extra eteringssoldater skulle frå på wenstra ledet med får sfon toan PNP so c. , . It uniform: — det får blifwa derwid, men jag wir