och Sweas kärlek famnar fin SCAR, hwar han, går. Hwar qwäll, når stjernan talar: sitt ögonspräk med tröst, der beds i kungasalar, der beds i folkets bröst. och bönen Dig blott gäller, ej glömd på fjerran jord. Förgäte Du ej heller Din sköna, trogna Nord. Som bruden will sig smycka förtjusningsfull och warm i wäntan att få trycka den käre till sin barm: så smyckar sig i wåren Din Swea wellertid, och blomsterkransar håren och andas hopp och frid. Till dess Du återwänder till Dina söners hem, de höga twillingländer, — farwäl, Du själ i dem! Dig hulda genier winka i södrens blomsterdoft, och Swenska minnen blinka med stolthet på dess stoft. Glut Dig till deras sköte, och känn hur Nordens Gud är Dig alltjemt till möte med kraft och segerbud. När aftonrodnans wingar strö purpur på wår stig, hör, sunnanwinden klingar, som hälsningar från Dig. Och tända solens floder sitt skönsta gyllne bloss, hos JÖSEPHJNAS moder, wi OSCAR tänka of. Och spritta slätt och lundar af helig glädjes brand, en landets högtid stundar: Du nalkas Sweriges strand. A. Å—d.