handledd af en i wettenskapen theoretiskt instuderad och Practiskt uppäfwad klok Engelsman, troligen den fnållaste lanotbrukare, fom I detta land lefwat, men olyct: ligtwis dett. Om Recensenten fäledes hunnit samla nage erfarenhet, så äårdet wal ej underligt? Om handn: skar, att den ej ma wara förlorad för andra, torde det ej wara flanderwardt? Om hanlitar på säkra erfarenhets bewis, få spnes der instämma med Socrates, fom uppger dem sasom kullslaende alla andra och med Leopold, som sörkunnar sanningsfullt om erfarenheten, att: Hon lår wål sent allt hwad bon lår, Men hon blir trodd, och hon år säker. Om då Recensenten, lika med annat godt folk, fom icke år allt for lättroget, ej fäster synnerlig uppmärksamhet wid alla de speculerande theoretista läror, fom i Agro nomie, som annat, utströmma från Tyska pressens brödjagande marknadskram, få torde det förlätas hos nom, sasom andra? Man är hår, sasom i England, frånwand att wärdera sophismer. Huru ofta man omtrycker detta firlefans, så bewiser det blott gamla ordsprafet: un sot trouve toujours un plus sot, qui ladmire, — Det beror alltja på Jnsandaren att placera fin Bäårger hwar han behagar, i frains wrån eller Pantheon; men med missledande läror, och factiskt origtiga berafningar, bör man ej önsta hans sintråde sasom Diccator uti practiska economien. Hans pastaende att halm ej föder utan magrar kreaturen, vederlägges af hwarje ryktare i Skåne och hwarje andtman i Uppland, der man wanligen har litet, och tundom intet hö, men med förstandig behandling dock nderhaller dem förswarligt. Behagar insändaren att ill dessa upplysningar lagga dem som kunna hamtas f praftifern Boye m. m. fl., så uppkommer en lära f rkeculaie alder? : Jnjändaren framställer fråga om en ordnad bes tämd lära ofwer närande kraften bog wärtrikets nårtare bestandsdelar: wärtlim etc. ete. Det tillhör Car hedren, ej Landtbrukaren, art utreda, och är ett all seles främmande ämne för de yttranden Recensenten xamställt. De innehalla blott, att upplolt wåxtlim Mart öfwergar till Attike-fyra och då har förlorat når ingskraften. Att detta år axiom, torde ej Fnjända: en funna förnefa? Med den största aktning för Jnsändarens kunskap, m anas af hans ffrift, men ända mera af de föres ående, önskar man att äfwen framdeles upplysas traf. Man har oerföre med skyldig wördsamhet frame ällt sina twifwel mot partiella yttranden; och tror g alltså ej med skäl böra mötas med icke ett Rectors råf, som fafängt jagar efter öfwerlägsenhet, med reasmen, hwilken är orent watten, oskärande kärlet arutur det öses, eller satyren, då den saknar udd, er förhyrd qwickhet, då den saknar eld att anslå, stråle att krossa. —0 — Rättelsfe: