LULU VILL H1TAL OKI — TYSTARE VN kastade sina blickar först på sin motstandare på ride banan; ioch sedan på Galleriet, hwarifran Fursten, med def, Hof, åskädade lussibarheterna. Men Tigern tycktes efterhand misstänka försåt i dem honom, få os wäntadt, skänkta friheten; man såg tydligen, att ny: beten af hang belägenhet gjorde honom willrädig. Sc: dan han en fort stund fett sig omkring, wände han hastigt om, och med ett fprång war han i buren tillbafa, hwarifrån han nyss utgätt. Tigerns wäktare, som stodo ofwanföre utom all fara, sökte nu på flere sätt twinga honom att gå ut igen; men förgäfwes. Locket till buren nedsläpptes då öfwer honom å nyo; hwarefter flere swärmare fastbundos wid swansen, som stack fram genom öppningarna på buren. Locket öppnades åter. J stridskämpens händer dfwerlannas des nu en brinnande lunta, med hwilken han hastigt pårände swärmarne. Tigern framstörtade nu på bas nan i wildaste raseri, och gjorde med ett förfärligt rytande de mest förtwiflade språng och satser wid fwärmarnes fmällar. Slutligen kröp han tillsammans i ett hörn med ett kurrande låte, såsom en fatt. Loc fer på buren war emellertid nedfäldt, så att återgåns gen dit war honom betagen. Under allt detta stod fäktaren färdig, följande med ögonen fin fiende. Då denne icke wisade fig hugad till anfall, få git han beslutsamt emot honom med långsamma, men säkra steg. Wid äsyn deraf uppreste sig Tigern och drog fig baflån: ges, med håren uppresta, såsom borst på ryggen, och swansen uppswäld till två gånger den wanliga tjock: tefen. Den öfwerdådiga motståndaren lemnade honom emellertid ingen undflykt, utan fortfor att gå framåt med samma afmätta steg, ögonen beständigt fästade på sin fiende, som immerfort drog sig tillbaka, men alltid med hufwudet wändt emot stridskämpen. Denne stadnade nu twert; och, för att locka wilddjuret till anfall emot sig, började han sjelf, att gå långsamt tillbaka. Tigern uppreste sig nu smäningom till sin fulla höjd, drog kroppen tillsammans, och gaf ryggen den nådiga krökningen för art göra ett språng, wif: tande med fwansen. Mun fåg tydligen, att han hade död och förstöring i sinnet, och ernade med ens göra slut på striden och fin swaga motstäåndare. Då den: ne kommit på lagom afstånd, gjorde Tigern med blixtens hastighet ect spräng till anfall; stridskämpen, förberedd derpå, kastade sig med lika hastighet åt sidan, swängde omkring den tunga knifwen, som han med styrka förde emot wilddjuret i samma ögonblick, som det nådde marken efter språnget. Hugget träffade strart ofwanför fnåwedet och afskar lårbenet, Hwarigenom Tigern waor ut urständsatt, art göra ett nytt språng. Det fårade wilddjuret röt förfärligt; och wände sig med fördubbladt raseri emot sin fiende, fom. nu dragit fig några steg tillbaka. Med det af: skurna Benet hängande löst, och släpande i skinnet, rusade Tigern på tre ben till anfall på stridskämpen, fom nu stod, med knifwen upplyftad, lugnt bere på förswar. Så snart wilddjuret kommit bonom tillräckligt nära, högg han till på Tigerns hufwud med : — 3 san RM 2 2