vt 111(, t tttyort HUV s(tsf1118 JTTETTLiF.e CTUHUCUU(ö1, ebIlHmer det under Tidehwarfwets farliga brytningar upps wärande Slägtet till godo. Man känner allt för wäl och måste med tillit erkänna, att hår, äfwensom i ftriz den Werldsliga magter emellan, de Åldres räd äro de Yngres wapen; och, långt ifrån att förkasta Mosen och Propheterne, till hwilka det nya wittnesbördets Hjelte och Medlare sjelf Håmvifer, blifwa de för alla tider ett efterddme af den i wett och dygder fullfomnade Aldrens oförswagade både nit och kraft. Hwar och en tänkande, med någon erfarenhet, måfte hafma funnit, att ingenting bör omfattas med förkärlek ev dast derföre att det är nytt, icke heller af fördom förs kastas derföre att det år gammalt. Sjelfwa den be: liga Bibeln år ju en gammal Bok, men, rätt tolkad, en bok för alla böcker, hwars sanning blifwer ewine nerligen.? Jcke heller fan meningen wara, att un: derkäånna wärdet eller widden af de Naturforskares syftning, hwilkas fammankomster twärtom omfatta ämnen de der sprida ljus öfwer både fornwerldens och närwarande tids philosophie, förherrligande i sin mon sjelfwa Religionens ljus och klarhet. ÅÄndamålet med hela denna anmälan, hwilket wid sammanträdet når: mare kommer att bestämmas, kan och bör ide wara annat, ån att med förenade krafter, och klokhet före nad med redlighet, undanrödja de hinder, genom brvitka mörker, blindhet och förmätenhet skulle förswåra deras bemödanden, fom, under samfält bön och fö hoppning, söka utwidga Ljusets och Dygdernas områ de, och att rödia wägen till det ännu hår i ofullfomligheten okända, men af både en förnuftig empirism fis rebådade och af en guddomelig uppenbarelse förutfag: da den oändliga Herrlighetens Rike, hwartill den af Guddomen älskade och med den beslägtade menniskan med hela sin wandel borde syfta. S— — —