sande omkring bålet. H. Maj:t är en mycket älskwärd ung menniska, med den aldra bästa wilja för allt godt. Jag har måst berätta honom mycket om Holstein, Danmark och dess Konungar. (Snfåndt.) Wid Lieutenanten Carl Henrik Cronsioes Graf, i Lund den 7 Januari 1835. Hwarför lutar i dag grånade fadren få ned sitt hufwud i sorg? Hwarför i öppnad graf föll den tårade blicken med en suck, som mot Himlen for? Ack! ur faderlig famn rycktes den käre son, snabbt ur wänners förbund slets han med krossadt bröst. Döden bäddade wänligt åt den unge sin lägerstad. Som i sommarens glans grönfkande ungträd står med sin blommiga topp, waggad af westanwind: hoppet ser i dess fägring stygd i kommande heta år. Men så småningom tärs löfwiga kronan bort, stammen wissnar, med end bryts den of stormens makt, — ty i hjertat af roten war en gnagande mask fördold. Så han blomstrande stod bland oss, — hur kort det war! inre lidande sög lifwet ur Mannens barm, och med blödande sinne sjönk han sakta mot dödens bröst. Derför lutar i dag grånade sadren så ned sitt hufwud i sorg, derför i öppnad graf föll den tårade blicken med en suck, som mot himlen for. Frid men drafwens cypress! Wördnad för sorgens tår! Qwällen, dödens kamrat, hmiskar förseningens ord, och i wånliga hjertan lefwer hoppet och ser mot skyn. — — Wänsjall. Att Et:keren Amirclinran Cdristina Maria Rofens