un den 18 Nov. daterade striswelse: Rejsarend et Ryssland owäntade ankomst förorsakade den meft lifli: ga öfwerraskning. Med nästan otrolig hastighet har H. Maj:t tillryggalagt wägen från S:t Petersburg till. Berlin på 3 dagar. och 4 nåätter, inkognito under namn af af Gen. Kavelin, emedan hans swit, Gene: ralerne Benkendorff, Adlerberg och Kavelin, deremot först ankommo 48 timmar sednare. Då Kejsaren just inträffade på Kronprinsessans födelsedag. då Hofwets och Stadens förnämste woro samlade på slottet till en lysande frukost, och den stora slottsplatsen war upp: fylld af wagnar, få anade man först den höge gästens ankomst och närwaro, då han redan stod midt: i före samlingen. Den hjertliga otwungna emottagningen, fom försmådde all. etikett, liknade de öfrige nårmaz: randes lifliga glädje; Hennes Maj:t Kejsarinnan blef få skakad, att hon nåra: fallit wanmakt; men snart skyndade alla för att öfwerraska Konungen, fom. res dan lemnat festen. Detta lyckades också fullkomligt; Kejsaren kastade sig ned för den gamle Monarchen, hwilken han ärar såsom en fader, och betäckte hans händer med kyssar, tills Konungen uppreste honom och bjöd honom wälkommen med en lång, hjertlig omfams: ning. Om aftonen wisade fig hela Hofwet, med beg: ge Monarcherne i spetsen, på Operan, hwarest Robert: af Normandie gafs med alldeles fullt hus. Kejsaren, fom blef emottagen med liflig glädje både utanför och inuti huset, war lika nedlåtande fom wänlig i sina tacksägelser, och jublet steg till sin högsta punkt, då Konungen reste fig och omfamnade Kejsaren. — Det år ett nytt skådespel för Berlin, att se Östra Europas mäktige Beherrskare i öfwerrock, utan all swit, gå ges nom gatorna och ofta stanna wid de lysande butifer: na, för att betrakta de utställda sakerna. Der man känner honom emottages han med det meft odelade bis fall; få ewigt fann år den sats, att ingenting gläder och hänrycker folkets hjertan få mycket fom mildhet och nedlåtenhet hos deras beherrskare, fom aldrig älskas högre, än då de komma såsom menniskor till menni: stor. — Det skall hafwa warit en mycket munter scen, då Kejsaren, som förde genom Kungsgatan i en mans lig postchäs, igenkändes af flera, fom ropade Kejfa-ren! Kejsaren! och postiljonen, fom förde för honom och ide kunde begripa, hwarföre folket ropade och lopp efter wagnen, beständigt blef mera ängssig, fåg sig omkring åt alla sidor och klatschade upp fina hå star, för att slippa undan de skrikande, fom han trod2A AEB—ss 4