— att det snarare synes kunna med sitt ord befalla fred, än frukta för ett krig. Nej sådant wore skrämskott, det wore Blott förewändningar, för att erhålla hwad man önskade. Och öfrigt, om förswarswerkets iftåndsättande warit få oundwikligt, hwarföre hade Reg. ci tänkt derpå förat och i främsta rummet; wore det oj Reg. fom drabbades af förebråelsen, om efter 20 års fred, med ständigt ökade anslag för förswarswerket, wi befunno oss i en ställning, att wi wore oförmögne att skydda wår frihet, att förswara oss. Hade då anslag till. lönförhöjningar, till nya organisationer, Gardcecorpser, Luftlåger, Uniformsförändringar etc. warit wigz tigare än att skassa dugliga wapen till wår armee, flår der till wår Bewäring och att följa Krigskonstens för bättringar i materielt hänscende? Hade det warit an: gelägnare, att anlägga en Depotfästning i bjertat af Riket, beräknad på att blifwa färdig 50 a 60 är hår: efter, ån att skydda Stockholm från möjligheten att inom eft par dagar öfwerraskas af. en fiendtlig flot: ta. — Talaren förundrade fig således öfwer att man welat röra på denna sträng och han fruktade, att enmed: Borgerlighets-epitheter på detta fått skulle falla tillbaka på Regeringen. — Angående H:r Lefrens Fatfuker hy: ste Talaren dertill föga mer för:roende, Ån till dem, som blifwit uppställde i Kongl. Maj:ts Proposition. De grundade fig i allt fall på cventuella inkomster. Besynnerligt woro det ock, att då Reg. wid sista Niksdag begärte och erhöll omkring 3 millioner extra an: flag, få förklarades detta wara nog, för att iftåndfåtta wårt förswar. Ett bristande förutscende i denna del läge således äfwen Reg. till last. Möjligen, om tvi denna Riksdag bewilsa, få wi en ny Proposition den nästa och få in perpetuum. Clutligen wille Talaren yttra, att han betwiflade att Ridd. och A. inkade nå: gon synnerlig åra genom att, i strid med St. Utfk. och de tre Ofrälse Stånden blindt bifalla den Kongk. Pros positionen m. m. — H. Er. Gr. Brahe genmälte att förebråclsen mot: Reg. att ide hafwa iståndsatt förs swarswerket wore destomer orättwis, fom Rikets Ståns der från och med 1812 års Riksdag, med undantag af den sista, icke bifallit några särskilda anslag för dessa ändamål; H:r Grefwen trodde äfwen, att just det lydliga fredsförhållandet, i hwilket wi befunne oss till alla makter, just wore den bästa tidpunkt för att sätta wårt Förswarswerk i ordning. Detta wore för sent då fienden stod för dörren. De ifrågawarande anslagen kunde desto mindre afse Krigsrustningar, som de wore heräknade att utaå successivt under 5 År.