Sertonde Söndagen efter H. Trefaldighetsdag predika: Högmassan och Aftonsången, Stadsskomministern Möller. Ett Ord att behjerta. J en tid, då de allmänna bladen öfwerflöda af de mest nedslående underrättelser om wår Asiatiska fis endes, Cholerans, härjande framsteg, då Jobsposter dagligen genomkorsa riket i alla möjliga rigtningar, och Samhällen, öfwerraskade af den rastlöst framåt ilande mordengeln, erbjuda oss de mest warnande erempel, blir det för hwarje rättsinnad publicist en dubbel pligt att icke låta något, hwars iakttagande kunde wara af gagneliga, och hwars försummande af skadliga följder för det Allmänna, oanmärkt passera. Det är till följe häraf som wi nu se oss nödgade att uppträda mot en ljumhet, en obegriplig liknöjdhet (eller Gud wet hwad namn wi skola gifwa denna egenskap!) inom wårt Sam: hälle, hwilket wi aldrig förut befunnit stå tillbaka för något annat i fråga om goda samt till dess wälstånd och trygghet bidragande ändamål. Redan för öfwer en månad sedan hörde wi orm: talas, att man til de twenne Läkare, wi då ägde, wille gå i författning om att engagera en tredje, ett projekt som den omkringsiggripande farsoten med hög röst tycktes anbefalla werkställighet; det war derföre fom wi med den största förwåning för omkring 8 da: gar sedan erforo, att man icke allenast försummat res aliserandet af denna plan, utan till och med uraktlåtit att försäkra fig om den ena af de ofwannämnde twenne läkarnes biträde, hwilkens assistence man ide til följe af embetsmannaförhållanden kunde fordra eller ens påräkna. Följden häraf blef den, att denne skicklige och i cholerans behandling kunnige läkare emottog ett fördelaktigt anbud från annat håll, der man förstod, att, i så fritifka tider fom nu, wärdera en i Esfkulapii råd: