Nionde Söndagen efter Hel. Trefaldighetsdag predika: Högmåssan, v. Rektorn Magister Åkerberg, Aftonsången, Stadskomministern Möller. OSSc— J N:r 56 af wår tidning omnämnde wi, att de oskyldiga njutningar, som wi, hwad Melpomene och Thalia beträffar, warit i saknad af under loppet af sommaren, och hwilka för oss blifwit ett slags esthetiskt behof, genom H:r Millers och def Cällskaps an: komst hit skulle oss återgifwas. Wi antydde äfwen, att ryktet, i förening med flere konstdomares yttranden, gifwit of wid handen, att detta sällskap wore det båsta af de idesftationåra i hela Danmark. J går af: ton öppnade det sviten af de föreställningar, det hår: städes ämnar gifwa, med lustspelet: Sen Er i Spegeln, och Vaudevillen Danskarne i Paris. Det förra år en bearbetning efter Töpfers manuskript aj Heiberg, och) det andra original af samme widtfrejdade författare, Danmarks nuwarande Holberg. Hwar: Fen tid eller rum tillåta of, att hår meddela en utför: lig och fonstmässig recension öfwer Sällskapets fram: ställning af dessa båda mästerwerk; men så mycket kunne wi försäkra dem af wära läsare, som ej sjelfwa woro äåskådare, att den war wärdig desamme, och att, om GSållffapet alltid, wid fina föreställningar framdeles, så noga iakttager konstens fordringar, wi ej med skäl kunna beklaga oss öfwer att hafwa blifwit bedragne af det mångmunniga Ryktet. De Spelande belönades äfwen af åskådarnes ofta upprepade bifallsstecken, af hwilka dock H:r Hougaard, som i sista pjesen föreställde Mikkel, och fom med den fullfomli: gaste Fomiffa precision utförde fin rol, ej skördade få mycket, fom han werkligen hade förtjenat; ty hang Sutff-Franjyffa patois war werkligen oöfwerträffeligt, Noch erinrade oss just om publikens gunstling, Askenbom, hwars komiska uppfattningsförmåga han hår tycktes ega.