—22C S2 — — (Jnsändt.) DÅ en opartisk granskning ide hår funna neka det högsta loford åt det med Romersk anda och versmått författade skaldestycke, fom lifligt tecknat staden Lunds forntida tillständ, med anledning af Erkebiskop Andreas Sunesons andra begrafning i sitt gamla hwilorum; så fordrar likwäl samma omäldiga rättwisa att erinra, huru den historiska uppgift, hwilken legat till grund för de jordiska qwarlefwornas apotheos, förtjenar cn tillrättawisning allenast i det afseendet, att man all deles ide gjort en ny antiqvarisk upptäckt genom art uppgifwa, att Erkcbiskopens likkista warit nedsatt i S:t Marthae Kapell. Twärtom år det just detta man alltid tagit för afgjordt, fastän man nu först wid Domkyrkans totala reparation haft mod och tillfälle att rubba och ransaka de aflidnas grafwar. Att S:t Mar: thae Kapell warit beläget i norra Koret wid norra muren, och i den trakt, der det såkallade Johannis Döparens altare warit att se i sitt fkringbyggda skick, har kunnat inhemtas af Khyzelii Episcoscopia, 2:a del. sid. 13, 14, och Somelius sid. 82, hwarmed kan jeme öras Samlingar för Nordens Fornälskare, Tom. 2:a id. 176, Tom, 3:e sid. 161 Fig. 145 Nir 43. Man bör ide miffånna de unge fornforffarnasg bemödanden i Archeologiskt afseende; men de böra ide heller nedsätta den äldre numera grånade förtiensten, helst om de lyft sig på dess arlar, ock icke utan des föregående forskningar hade ägt den wågledning, förutan hwilken de skulle famlat i mörkret. Men om den äldre förtjensten uppstapplat en pyramid af tusentals antiqvariska upptäckter, få kunde det wäl fordra ett slags mod, att den pngre kraften timrar en stege, och uppträder på pyrantiden, för att fe fig omfring; men