yttrat om wigten och widden at Presternas embete framför skollärarnes, fan insändaren icke hafwa åran att dela denna åsigt, huru presterlig den ån synes wara, och huru ån mycken aktning ban i öfrigt hyser för författarens principer i allmänhet. Författaren säger: Wisferligen innehar skolans lärare en plats, der hans werksamhet omfattar bildandet af ett uppwerande slägte, af en efterwerld, af något inom tid och Stat warande; men Kyrkans man, om han fom få: dan rått förstär sin bestämmelse, lefwer och bildar för en ewighet, för något fom år upphöjdt öfwer både tid och Stat, fastän dermed på det närmaste fjammanhåns gande. — Hwem finner icke få wäl af detta fom åfwen af det öfriga i afhandlingen, att författaren sett saken från em ganska inskränkt synpunkt, af en enfir dighet, fom ingalunda anstår en rättänkande och opar: tisk man. Det tyckes i sanning wara ett fel, fom få ofta widlådar en författare, att då han t. ex. will dim: ma om en generel sak och uppfatta dess fel och brister, han wanligen hemtar motiverna från något specielt fall, oftast från fin egen belägenhet, utan att fonfiderera den satsen, att ett undantag aldrig blifwer någon allmän regel. Ehuru insändaren i de föregående num ren sökt skenbarligen wisa, att få wäl Ckolans fom Kyrkans mån äro mycket wanlottade hwad deras ins komster angå, i jemförelse med andra embetsmän som betunga Staten; fan infsändaren likwäl ide, då frå blifwer om jemförelse emellan presten och skolläraren, sinna skäl att anse den sednares belägenhet lyckligare än den förres, utan twertom. Då författaren säger, att han icke fan tillerkänna skolläraren någon företrå: desrätt till dubbla år, wisar han derigenom, att ban antingen helt och hållet år okunnig be om en-frollärares embetsgöromål och ekonomiska belägenhet, eller och med en Fall och liknöjd blick betraktar densamma. Annu har det ej gifwits exempel på, att en prest mar vit utan dagligt bröd, få wida han med nit oc) en brinnande wilja omfattat fina åligganden; men infåns daren känner den skollärare, fom wid inträdet på den pedagogiska banan, sett fig twungen emottaga anbud till kostdagar, för art undwika en skuldsättning, bhroilfen kanhända ide en gång en lyckligare belägenhet i framtiden skulle kunnat återbetala. Misas fommint: strarne i allmänhet äga antedning att klaga öfwer sin belägenhet, då de wanligen aldrig hafwa under 100 R:dr B:ko lön, fritt vivre, äfwensom allt annat som ligger inom ekonomiens omzäde? Detta oaktadt erhälla de sina offer, och finna alltid em benägenbet till hjelp af fin församling, få wida de förstå fig på den enkla konsten art göra fig älskade, och winna fina åhörares bjertan. De lefwa dessförutan hos fin pattor ett an: genämt lif, medelst den trefnad, liberalitet och det okonstlade nöje, hwilket karakteriserar wära Pproftgårdar i allmänhet, och wisar, att den gamla gässfriheten och det landtliga, oförderfwade tefnadsfåttet, hwilket utmärkte wåra förfäder, ännu icke flyktat från norden. Deras embetsgöromäl delas i öfrigt af pastorn; och