(Jnsändt.) Skånska Correspondenten inneslöt i sitt sköte för några dagar sedan en artikel under rubrik: Kyrkan och Skolan, hwars hufwudsakliga innehåll gick ut på att bewisa oriktigheten af den dubbla tjenftårsbe: räkningen och billigheten af dess upphäfwande. ÖOlika meningar härom hafwa wid innewarande Riksdag upp: stått inom der Högw. Prefiftåndet, och endast en rått, H:r Doktorn och Biskopen Thyselius, höjde fig mot pluraliteten. Wi medgifwa fullkomligt, att den dubbla tjenstärsberäkningen år ett i högsta grad orättwist och orimligt löningssätt, och hwartill man knappast skall finna spår till i andra länder. Kan man tänka sig någonting mera absurdt, någonting mindre dfiwvcrensstämmande med billighetens fordringar, ån att en embetsman, hwars funktion år den wigligaste i der praktiska lifwet — samhällsbildning och förädling — skall finna fin lön och ersättning för en närwarånde möda och uppoffring genom beräkning af en kommande tid? Hwem wet om han någonfin får njuta frukten af den: na tid? ty för att få beräkna de dubbla åren, måste wäl en wiss tid wara bestämd för hang underwisning wid skolan, och förutan hwilken Han ingalunda fan an: ses meriterad till de dubbla åren. Menskans Iefnadsstunder äro få korta och obestämda, och mången ffallärare har kanhända i i förtid utslocknat, innan han fick