,Bi323. J (Efter Nicolay.). 3 2 En Kung, att ledsnaden fördrifwa, Och döda lärga timmars qwal, Het infall fick en gång atr skrifwa En versstump, kallad Madrigal, Som himlen wet blef mäkta skral. Men olik deruti Pocter, bg ARE Som hwad de skrifwa, härs och twärs, Anse för skön oc dräplig vers, Bett Blott det år satt i riktig meter, Wår höge, rimmande Monark, (Ehur estetiskt styf och stark) Beslöt sitt opus underställa Den granskande Kritikens dom, Som Kung, högst obekymrad om Hwad utslag den behagar falla, Just då en ärlig Hofbuss kom, Och straxt till honom Kungen ropar: Stig hit, min wän, och gif besked; Med verser man mig öfwerhopar — Ni wet, Jag äger aldrig fred För rimmande och andra glopar. Tag, läs det här! en Madrigal, Som nyss jag fick — Säg mig er mening Rent ut — mig syns den rått fatal.? Sire! sagdt förutan all förklening! Ar den för ryslig — hwilket wak Af ämne! — Jnfet, som kan gifwa Det minsta prof af wett och fmak, Och snille är ej auktorns saf, Det ser man — Nej, den få fan skrifwa Han är och blir — förlät! — ett wrak. Bravo! — skref Kungen, oförlägen — Det wittra wraket blir då jag; Jag skref just detta här i dag, Och ni har hittat rätta wägen Att rent ut säga sanningen — Jag tackar er; att höra den Ar hwarje Kung, om god, benägen — Tack derför än en gång, min mwån! Hur jemmerlig och bögft förlägen Stod ide der rimgranskaren! — Förlåt, o Sire! för raskt jag dömde — Så bad han, dex ban låg på knä — Gud nåde mig, jag tror, jag drömde, Som till den grad mig så förglömde, Att kalla den skribent ett fä, ; Hwars werk jag flygtigt blott fått skåda, ch ej haft rädrum nog att sm Det höga, stöna, tiufandrej Som säkert deri måste räda; Ä Jag ber derför om nåde År. or dn Att få omläsa det igen. — Nej — swarte Kungen rätt beskedligt: Ert oftroande iaa töcker om.