— het. En Persisk minister berättade för den Engelska Ambassadören Malcolm härom följande anekdot: Fär några år sedan hade Jspahan till stäthällare Hadji Jbrahim, hwars familj däförtiden beklädde de förnåms fra embeten i staden. Till honom fom em dag en Frå: mare för att beswära fig öfwer de hårda pålagorna, hwilka han omöjligen förmådde att betala. Du måste betala dem få wäl fom de andra borgarne eller lemna ftaden, swarade fräthällaren, jag fan ite hjelpa dig. — SHwar ffall jag då nedsätta mig? frågade fråma: ren. I Schiraz eller Kashan, hwar du will. — IAc, herre, i den första af dessa städer regerar Er brorson och i den andra Er bror. — Nå, få gå då til kor nungen och klaga för honom din nöd! — Ack herre, Er broder, Hadji, år ju förste Minister?o —Nå, få packa dig då till helfwetet, utropade ståthållaren helt otålig. Ac, herre, Er far, den fromma pilgrimen, år ju dd0d. — Min wän, swarade ståthällaren leende, emedan du tror, att min familj både i denna och den andra werlden hindrar dig ifrån att få rättwisa, få will jag hellre sjelf betala din ffatt. OM härmed fick den qwicka borgaren taga afträde. tttt——————— sn En bonde i Grefstapet Fife (i. Skottland) kände, då han stod framför en spis och wärmde sig, att hans kropp hastigt fattade eld, och då man wille släcka den, frambröto små blåaktiga gnistor, likuande skenet af en nyss påtänd swafwelsticka. Han förklarade före sin död, att ban warit temligen långt ifrån elden, då han har stigt kände en stark hetta i underlifwet. En minut derefter warseblef han med förskräckelse, att armar och ben förtärdes af lågorna. Denne olycklige war en pass sionerad drinkare. Jngen wecka föregick, i hwilken han icke för roskull, som han kallade det, tömde ett halft stop brännwin i ett andedrag. Denna bedröfliga wana tillskrifwer man hans rysliga slut. J Stockholm har nyligen framstått en improvisatrice, om hwilken tidningen Granskaren försäkrar, att hon, ehuru utan bildning liksom utan alla tillgån: gars, år af naturen utrustad med ett snille och med en känslofullhet, få owanliga, att hon fan sägas i dem äga en skatt, som ej kan appwägas med lyckans wan: liga skatter. Utan ledning od) etan något kändt måns ster, skrifwer hon, blott förd. af fin sama och djupa instinktlika känska och sitt sunda omdöme, med den all: rastörsta lätthet perser, att mången poet på ordis når stat skulle wilja gifwa mycket för att hafwa författat dem, Hwad detta sista beträffar POR A NS tand ac WK UT