Panorama. Wid underrättelsen om Enkefru Profes: sorskan Sara Tegmans död. Hwarför stod jag icke nära stranden af den mörka sjö, wid din sotsäng, för att lära lifwets högsta konst — att dö? Hwilka minnen, troget gömda i ditt hjertas tysta wrå af wälgerningar, förglömda men ej ångrade ändå! Hwilka syner uppå randen af din graf, hwad ljud ifrån Menskofadren, Gudomsanden, och din kära Gudason! Lifwets kärna, hwart wi blicke, han för alla bilda will. Ack! för mången fins han icke, tror man honom, är han till.