Jnlåndskt Pytt. Stockholm. Riksdagstidningen meddelar följans de tal, som hölls i anledning of Talmanszutnåmningen. DÅ Bondestandets deputation aterkom från Konungen, och då den, fom dittills fört ordet i Ståndet ), dfwerlemnade klubban till den utnämnde Talmannen, yttrade han fig på följande fått: Efter hwad of få: lunda förkunnadt år, öfwerlemnar jag denna klubba till dig, broder Longberg, på hwilken Konungens wal för andra gången fallit. Det tillhör icke mig att för em så erfaren och pröfwad man framställa uågra för: maningar eller råd, utan får jag blott, å egne och de öfrige medbrödernes wägnar, önska dig mod och kraft wid utförandet af ett så mödosamt och maktpåliggande wärf. Dock, innan jag lemnar ett göromål, som för första och kanske för sista gången mig tillkommer, kan jag icke underlåta att nämna några ord äfwen åt Eder, mine öfrige Ståndsbröder. — Många af Eder äro uns. ga, och många bewista för första gången en Riksdag; och ett ord från en man, fom warit folkets reprefens tant ända ifrån revolutionen, torde icke synas Eder allt för wägadt, eller blifwa utan all nytta. — Derföre äro wi folkets Ombud, att wi skola hit medföra fan: ningens spräk om folkets behof ifrån wåra aflägsna bygder. Hwem undrar, om en styrelse, fom wistas inom hufwudstaden, skulle någon gång misstaga sig om det werkliga tänkesättet och de werkliga behofwen från Rikets alla landsändar? och derföre will lagen, att folket tidtals skall hitsända Ombud, hwilka funna säga ech måga säga, huru i Riket werkligen tillstår. Wårt kall är således dyrt och heligt. Jag kan knappast tänka mig ett ssartare förräderi, än om wi skulle säga an: nat, ån folfet säger, önska annat, än folket önskar, medgifwa annat, än folket af själ och hjerta skulle med: AAAA A——