intresse, bwilket äfwen följderne utwisade: man hade nemligen hallit betydliga wad beträffande de trenne ångfartygens ankomst och snabbhet; ty mellan Hatforo och Providence har alltid i detta afscende ett slags rivas litet ägt rum. Några timmar följdes fartygen åt med ständigt ökad fart, under hwilken tid hwar och en af befälhafwarne dref sitt skepps snabbhet till den mest utomordentliga och förwägna höjd, tills det slutligen lyckades NewEngland att winna ert förspräng, och då der nu, hwilket några sakkunnige passagerare be: wittna, utan någon hjelp af strömmen tillryggalade 17 knop i timmen, få hade der, når mörkret inbröt, redan hunnit några mil framom de andra; Tidigt om aftos nen begåfwo sig passagerarne till hwila; fruntimren i deras kajuta i rak linca med ångpannorna, och herrarna till deras under densamma. Det första, som referenten, öofter några timmars sömn hörde, war twå, tätt på hwarandra följande explosioner, som tycktes wara till: räckliga att söndersplittra fartyget och uppröra wattnet i dess nedersta djup. Det war ett förskräckligt, hemskt ögonblick. Omedelbart på dessa knallar följde ett fönz derslitande skri, och en jämmer, fom allt för tydligt tillfånnagaf att ångpannorna sprungit och utbredt död och förödelse bland de ombordwarande. Fartyget ffae kades och kastades hit och dit af den förfärliga stöten; af bullret, fom ljöd liksom fartyget hade stött på, tycktes det för ett ögonblick hafwa af den wåldsamma explosionen blifwit nedslungadt till bottnen af floden. Så snart referenten hunait att någorlunda hemta fig efter den oemotståndliga förskräckelsen, ilade ban ur fin bädd, på hwilken han, blott till bålften afklädd, Hade kastat sig, och fann det ännu icke sprängda, med mat: tor belagda kajutgolfwet öfwerhöljt med glådande aska fran ugnarne, och kokhett watten från de sprängda pan: norna. Han famlade sig i mörkret, öfwer de ödelagda föremålen, bort till trappan och kom snart upp på det öfwersta däcket; men hwilket rysligt skådespel mötte icke der hans blickar! Natten war stormig och mörk, och det af ett dunkelt ljusskimmer upplysta däcket framwisade en förwirrad om hwart annat wräkt magja af ruinec rade föremål. Hjulhusen woro krossade, ångpannor och maschineri sprängda, och fruntimmerskajutan till största delen splittrad. Rundtomkring lägo minst 30 förbrända, fårade vd) skällade mån, qwinnor oc) barn; öfwerhöljde af blod och swarta fom Negrer. Några ropade i de mest ömkliga ordalag om hjelp; andra kämpade, pustande, med döden. De öfwerblefne kunde blott gifwa de arme ett ringa biständ. Klockan war 3, och då dagen bröt fram, trädde först der förffrådliga uppträdet fram i Bela fin fasa. Däcket war i or: dets egentliga bemärkelse en pinz och slagtarbänk; ifonnerhet ledo de arma fruntimren förskräckligt. Mot dem tycktes hela det rasande utbrottet hafwa riktat sin kraft. Då man sökte att afkläda dem, följde huden, ja till och med köttet med kläderna: sjelfwa förföket att lin: dra deras plågor upprörde alla menskliga känslor. Några woro krossade; andra så förbrända och skällade, att döden war oundwiklig. Twå fasawäckande swarta lumpna wad det bistånd, ögonblicket få wäl påkallade. AAA—— i (Jnsändt.) Åter har en stridig åsigt uppstått mellan de befordrade och obefordrade Presternas intressen. Det har neml. länge warit ett häfdwunnet missbruk, stridande mot all rättsprincip, att en befordrad Prest, emot ett beting af några hundrade Riksdaler, såkallad städja, öfwerlätit till Pastoratet hörande Annex: och Mensalhemman, icke på sin, utan på den persons lifstid, med hwilken han kontraherat, hwarigenom ban tagit afgälden från 2 a 3 sina efterträdare, fom i årligt landtgille eller arrende fätt fig förbehållet 2 a 3 Rdr eller några kappar säd. Biffopen i Lund och Landshöfd. i Malmö ingingo, för att förebygga ett allt för långt af egennyttan drif: wet missbruk, till Kongl. Maj:t med ansökan om tjen: liga stadgar deremot, och Kongl. Maj:t gaf också i sistt. Maj månad en nådig Förordning, som stadgar, att alla sådana Hemman skola genom Landshöfd. och Biffops-Embetena bortarrenderas på 30 år, hwarige nom inkomsten således icke fan förspillas, utan hwarje Pastor uppbär afgälden för sin tid. Wi wilja ej skärskåda, huruwida Landshöfdingen och Biskopen woro autoriserade att å Presterskapets wägnar göra denna begäran, eller om Kongl. Maj:t kunde utan deras hö rande afgöra denna sak, men wi måste medgifwa, att den: Kongl. Förordningen år både tydlig (hwilket just ite alla funna sägas wara) och byggd på rättscnliga grunder. Den har dock haft det missödet, fom drabbar alla menskliga ting, art blifwa klandrad, såsom ingri: pande i ståndets privilcgier. Det har nemligen icke saknats dem, som welat behålla det gamla oskicket, (förmodl. hafwa de snart sett sig i tillfälle få taga en god städja) och derföre ingått till Kongl. Maj:t med nådeansökan, att der måtte bli wid den gamla flenz trian. J anledning deraf komma samtlige få bes som obefordrade Prester att i ämnet höras. Det är första gången de obefordrade fått höja sin röst, ty inom Prestståndet följer rättigheten art representera och yttra fig, med Pastoratet. Wi twifla nu ej, att de obe: fordrade begagna tillfället och fritt uttala sin tanke, då det är deras rätt som är i fråga! — Wi wåga i detta afsrende föreslå dem en jemkning mellan den Kgl. författningen od) de förra missbruken. En Pastor Fan, efter wår tanke, ej äga större rått öfwer de under Pastoratet lydande Anner: och) Mensalhemman, än den han äger öfwer Prefigården; kan ej den fednare åt någon på lifstiden öfwerlåtas utan att förnårma etz terträdarens rätt, få kunna ej heller de förra der, Författaren till nådeansökningen em bibchållande af gamla oskicket, tror, att de ifrågawarande hemman in: nehafwas under frälsemanna:rätt och äro art anse fom fioci-fommif; men Bar han wål nångonsin hört, att en fiocisfommigfariu8 kan, åt någon annan ån fin nårs maste descendent öfwerlåta disposition af fidei-fommisz fet? Då äldre Författningar tala om lifstidsstädia, fau. man er supponcra, att de welat gilla det ifrågas