LOT vär cC tjorta, Jutitt barsotrå yoptrtupen på mäarten. Något ljud hade han i detta skrymsle aldrig förnum: mit; himlen och få mycket ljus som i Nårnberg hade ban aldrig fett. Han bade för det mesta sofwit och når han waknat alltid funnit ett stycke groft bröd och en fruka watten bredwid sig. Stundom hade detta sednare en obehaglig smak (af Opium) och efter det han då druckit, hade han alltid insomnat mycket hårdare och) når han waknat funnit fig wara påklädd ny skjorta och hafwa naglarne afskurna. Mannen fom gaf bos nom mat, hade han sällan fett. Hans enda fysjeljätt: mng war att sadla och afsadla twenne små trähästar, dem man gifwit honom att leka med. (Förmodligen hade han härwid någon gång öfwerkommit ordet Rop, fom blef hang glädjeuttryck.) En gång, då ban gjort modet buller med hästarne, bade mannen fom: mir och slagit honom. Eljest hade han aldrig gjort honom illa och han älskade honom mycket. En dag bade mannen gifwit honom ett siycke tråd, swart i ena ändan, (blyartspenna) samt ett papper och inöfwat honom att skrifwa Cafper Hauser, hwarmed han tidtals fortfarit, och derra blef snart hang käraste fyssalsättning. Slutligen hade mannen. en. dag kommit od) welat ställa honom på fötterna; hwilket dock icke lyckats. DÅ hade han lagt gossens händer öfwer fina arlar och på detta sätt dragit honom ur hålet, samt derefter burit honom lång wäg uppför berg, hwarwid han (Casper) flere gånger fallit i wanmakt. Kort ins nam han nedsatte honom wid gathörnet i Närnbderg, hade han päsatt honom en bondklädning; stöflarnes padragning hade derwid förorsakat honom stor smärta. Sedan han ställt honom lutad mot hörnet hade ban stuckit der omtalda brefwet i hand på honom och fprun: git fin wäg. Brefwet innchöll, sasom wi hår ofwan nämnt, ingenting upplysande eller wägiedande. Der stod att brefskrifwaren war en utfattig man, fom fjelf bade 10 barn att försörja, att gossen blifwit honom gifwen (gelegt) d. Okt. 1812, att han kristligen (2) nppfödt honom, men nu wore ur ständ att widare sörja för honom; han flydde derföre till Ryttmästarens barmhertighet. — Bredwid detta papper låg ett annat, skrifwet med latinsk stil och förwändt, men efter allt utseende af samma hand, ehuru det skulle anses ffrif: wet af en qwinna. Det flöt med: Jag år en fattigflicka, kan ej längre underhålla gossen, fom är född 1812. Dess far år d0d. De undersökningar fom genast anställdes, ehuru medförande ingenting positivt, lära dock nästan till fullo utredt, att detta endast war skrifwet art förwilla, och icke ägde ringaste grund af sanning. Twertom inz gaf snart allting den wisshet, att någon mäktig och upphöjd warelse i samhäller war den brottslige. Forffningarne, som på fullt allwar och med outsläckligt nit anställdes af Presidenten i Ansbacher Appellationsråtten, Feuerbach, med det i Juridikens annaler mwerlds-bekanta namnet, möttes af swärigheter, få kraftigt och skickligt anlagda, att deras upphof ej kunde rått upp: täckas nr Net desontiska smrehesäft hwarunder Sue