begära den af honom? — Jag ber dig, fade hans wän, vwar stilla, oc) öfwerlemna åt mig att skaffa tillbaka dofan. J förlitande derpå gick Engels: mannen bort, sedan han bjudit sin wän till sig till middagen, dagen derpå. Denne iafann sig, och sade i det han inträdde: TSe der har jag hemtat dosan. — Rå wäl, huru har ni erhållit den? — ÅÄbh, fade den Neapolitanska Adelsmannen, jag wille ej göra nagot buller deraf, derföre knep jag den ur hans fidae. En Neger blef misstänkt för att ha stulet gods i förwar, och anklagad inför en fredsdomare i Phi: ladelphia. Negern erkände saken, men förswarade sig på följande fått: Sjerr domare; jag medger latt jag fått de der faferna af Tom, och jag tror äfwen att Tom stulit dem; men hwad fen, herre? det war endast en helt liten knif och en korkskruf, den ena kostade sex pence och den andra en shilling, och jag. betalte Tom hederligt för dem, herre. — irEn wacker historia; i fanning, fade domaren; ni wisste att de woro stulna, och tillägger likwäl, fom ursäkt, att ni betaltr hederligt för dem; jag skall lära er lagen bättre än så. Wet du icke, Pompey, att gömmaren är likaså brottslig som tjufwen? Ri måste, swarta skälm, bli strängeligen piffad. — NÅ wäl, herre, om den swarta skälmen skall piskas för. det ban köpt stulet gods, få hoppas jag j , Ä — sak, få wäl fom Pompey, bara ni får rått på bo nom. — BWisferligen swarade domaren. Nå, sade Pompey, fe hår år Pompeys herre; Håll fast knifwen och korkskrufwen. Han wisste mer ån wäl, att den stackars Pompey war stulen från fin gamle fader och fin gamla moder: Fnifiven och forfffruf: wen hade hwarken far eller mor. Sådan war rättwisan och strängheten af Pompeys förswar, att tycke, frikände honom. En theaterdirektör i on: Fransosk smäfsfad förden hwita skälmen också skall piskas för samma honom, wakt; han köpte mig, lliksom jag köpte K domaren efter en fort paus, med hans herres fam ligen lät pjesens hjeltinna fe fig med ett puppbuf: wud i handen; den, som skulle ställa det på fatet, bragte det behändigt å sido, och, når gruppen åt: skiljdes, såg man ett. med ett täcke höljdt bord, på hwilket Holofernes hufwud syntes. Det war en Statist, som hade krupit under täcket och framstack sitt hufwud genom en pa bordet och fatet anbragt öppning. Twenne på bordet brinnande lampor gåf: wo det en blek likfärg, som uppfyllde åskådarne med förskräckelse; en owäntad tilldragelse förmand: lade dock plötsligt fasan i glädje. Wid Judiths ord: Tyrann! ditt lif har ändtligt nått sitt flut, be gynte Tyrannen att nysa så häftigt, att hela huset gaf genljud af hans lungors ansträngningar. Detta upprepades wid hwarje ny replik, tills slutligen direktören, utom fig af raseri, måste låta förhåns get falla. Först dagen derpå fick man weta orsaken till detta tragikomiska uppträde. En annan statist, fom war missnöjd, emedan han ite fått det hedrande uppdraget att föreställa Holofernes hufwud, hade bestrött kanten af fatet, fom omgaf hufwudet, med spanskt snus. — GÖ DD ÖR Epigrammer, etc. (Fortsättn. från N:r 11.) XXIV. Stackats den man, som vill älska likt Plato; Snart af hans horn får du lyra, Erato! XXV. Konungs-ord och Kungs-svärd adla kroppen blott; Men att adla själen — det blef Dygdens Lott. XXVI. Medelmåttan, som en regn bäck, skryter; Snillet tyst, som djupa elfven, flyter. XXVII. (Damon till Phyllis.) i Vet, att, om jag icke älskad lif af dig. Går i harm jag genast och förgif— ter mig. XXVIII. Sök ej Lyckan, like; då Får du. evigt blindbock gå.