dröfliga lefnadsförhållanden och att döfwa dbelym: ren deröfwer; widare ökadt sammanträngande af en mängd stodder från alla delar af landet, fom fpefulerar på regeringens och den allmänna ordnins gens omstörtande, men emellertid lefwer af folder, bedrägerier och andra brott. (H. C. — DE SB Om (Jnsändt.) ÄAyrkogården. Det är då här, som lifwets plågor slutas, Gom slafwens dröjda frihetstimma flår, Och tröstens balsam dock till slut skall gjutas Af dödens hand i qwalda biertats sår! Det är då här, soni trötta wandrarn hinner Det lugna mål för lifwets Pilgrimsfärd, Der sorgens son en säker fristad finner, Der han åt lifwet ger sin sista gärd! — Du fridens jord med dina minnesskrifter, Her ewig hwila, ewig stillhet rar! O! war mig hälsad — Jbland dina grifter Jag wandra will, når midnattstimman flår; Öch sucka än wid månget troget minne Fråän fordna dagar, flydda nöjens rus, Och glädas wid det höppet, att härinne Finns ro för smärta, och för mörker lius. Med tåradt öga och i helig fmårta Jag stadnar Hår, wid denna enkla grift; Ei marmorn pryder den — men i mitt hjerta Står ewigt tecknad minnets runeskrift. Wid denna graf, när lugn kring fälten hwilar, Jag dröjer än wid bleka stjernors ljus, Öch själen, skiljd från lifwets sorger, ilar Mot högre rymd — dess rätta Fadershus. Ö fader! fader! kanske nu du skickar Från ljusets boning ofwan stjernors rymd En fridens hälsning ner till mig, som blickar Bort mot en hamn, som än för mig är skymd. — En helig rysning själen genombäfwar, Af umdrbara känslor hjertat flår: Det år din ande, fom förbi mig fwäfwar, Det år din hwiskning, fom mitt dra når. Se! Poppelns krona gungar uti winden, Och solen sjunkit bortom bergens topp, Och aftonflägten, susande i linden, Förklingar sagta, lik ett gäckadt hepp; Oh nattens stjerna, på de stilla wårdar Eer sorgligt neder ifrån Himlens Må; — — O! hår bor friden inom dessa gårdar, Och det år dödens jord jag trampar på. Hör! klockan ljuder — och förbi mig ilar Mång dunkel wålnad på min griftefärd; Så herrlig larden giä — men da tom doden Och slet så grymt det ömma kärleksband. Och mången gång i qwällens tysta timma, När stjernan blickar öfwer grafwens rand, Då står hon der, wid månans bleka strimma, Med tårad blomma i den hwita hand; O! kunde tårar dock de döda wäcka! ön wisst hon tände lifwets gnista ån; en grafwens portar menskan ej kan bräcka, Och hwad han röfwar, ger han ej igen. — Nu midnattsklockan dånar, stormen hwiner, Och natten breder sina fasor ut, Och matt ur molnen bleka stjernan skiner, Hemskt blandas böljans sång med windens tjut. a! lif och död ej kämpa med hwarandra På dessa ställen — — här är dödens hem, Och wålnader emellan träden wandra, Och dödens klockor ktämta doft för dem. D lif! hwad år din korta wår, din Sommar? Hwad år din glädje, med fin falska glans? Ack! huru skön din granna lilja blommar, Hon fästes dock i dödens segerkrans. Som wilda stormen hwarje blomma bryter, Så slits af döden hwarje jordiskt band; Men öfwer hafwet, der dess bränning ryter, Går likwäl färden till en lycklig strand. O öde! hwart din mörka bölja brusar, Hon stadnar lugn dock wid den kalla graf, Der hwilans hemland är och tiden grusar Tyrannens scepter jemte tiggarns flafs Hwad lifwet skiljde, döden sammanblandar, Allt samlas der, — få bjuder ödets lag — Till def den fol engång går opp, fom randar En bättre morgon, Ewighetens dag! Död! enda wän, hwars trohet icke swiker! Du tröstens budskap uti plågans land! Då hwarje annan wän i fjerran wiker, Då närmas du — cch friden, hand i hand. OH! huru gerna dig jag wille följa, Hur gernå tryckas till din kalla famn, Sch öfwer mörka ödens wilda bölja Få styra färden till den lugna hamn! Slut mig, o jord! intill ditt modershjerta, Låt mig få hwila wid din stilla famn! Af! allt jag lidit utaf lifwets smärta, Men lifwets glädje blott jag känt till namn. O död! du kommer — — smärtans stunder ilar, Snart fälles trötta wandrarns Pilgrimsstaf, Och tystnad snart den brustna lyran hwilar På dödens gård uppå min glömda graf. — —