mot Oporto; 5 timmar senare och 20 mil långre westligt 4 stepp, hwilka styrde åt öster, hwarifrån en löjtnant kom ombord och omtalade förenämnde träffning. Amiral Sartorii begge hufwudskepp hade 4 död och 8 fårade. — Oportostidningarne omtala den förut omnåmnda tråffningen den 6 dennes, hwari fienden, 8000 man stark, blef slagen, men kunde icke förföljas. — Engelska tidningarne tyckas befara en blockering af Oporto genom D. Miguels eskader. (B. H.) — 0 — Efter Önske af det Kgl. Smwenff-NRorffe Gc nerat:Conjular undlader jeg ikke herved paa Ems bedsvegne at bevidne, at ber i Staden fortiden ikke herster nogen pestartet smitsom eller epidemisk Sygdom, naviligen ikke Cholera eller nogen Syg: dom, der dermed kunde have mindste lighed. Dette bevidnes under Embeds:Ed med Haand og Segl. Kjöbenhavn d. 29 August 1832. B. Hoppe, Stadsphysicus. (L. d.) ES Litteratur. Från Berlingska officinen i Lund äro, i dessa dagar, utkomne: Dikter af Assar Lindeblad, första häftet 135 sidd. in 8:vo. och smärre Dikter, äfven 3:ne af förre omfång: Fremlins Denna brochur innehåller, utom andra gen, belönt förlidet år of Swenska Akademien; Botus fvar, en modern bearbetning af den sköna Forn-fången, fom bår samma namn; och Euphrofyne, ett poem af Episk tendens i 40 afdelningar. — Wi skulle önska, att rummet tillät oss utförligt genomgå dessa Dikter och tillika göra wåra läsare bekante med en och annan af de i dem föres kommande sannt poetiska skildringar, skildringar, hwilka dock ingalunda framstå like de gröna leende oaserna för den trötte dcfensmandraren , utan endast fom dyrbarare, skönare blom: mor för den glade samlaren af blomsterfältets mångfaldigt wexlande Örter. — Denna önskan kan ej uppfyllas; mi mår ste derföre inskränka of till en flyktig öfwersigt af några det Helas smärre partier. En dunkel, men skön aning af ett bättre Fordom; en djup känsla af ett plågande Nu, och en innerlig tro på ett härligt Blifwarde äro de hufmud-ideer, fom genomgå den första af ofwannämnde Dikter. Wisserligen finner man en och annan bild något för djerft tecknad; ett och annat uttryck mindre talande; en och annan form mindre belgjus ten och rundad: men det Hela är en skön, en lefwande tafla, der phantasiens och känslans himmelska tjus-fårgor i den skönaste förening sammansmålta med sorgens och lidandets jordiska skuggor. Önskligt wore, att hwarje tafla, som af Swenska Gångegudinnornas Prester, sedan templets uppbyg: gande, blifwit omgifwen med den gyllene ramen för att pryda de höga tempel-pelarne, jemförelsewis liknade denna; då skulle äfwen wår parnass, i litterärt afseende, kunna uppwisa, om ej en Raphaels och Buonarottis, dock en Sal vator Rosas och Albrecht Dårers odödliga måsterstycken. — J Voluspa, en för öfrigt — ehuru alltför afkortad — skön poetisk bearbetning af den höga Nordiska Sierskans mystiska vell wäalle qstatbet eger LULLE HEL otttg—1 —117 01 annars öfwerallt i det lilla arbetet är rent och klangfullt, sanker fig hår till det mera hwardagliga. Wi hafwa ej hele ier kunnat inse, hwarföre Sierskans i originalet så ofta upprepade och maktpaliggande fråga: Förstan I dn, eller hwad 27 helt och hållit iden nya bearbetningen blifmit utes sluten, widare hwarföre af alla, få de högre, fom de lägre Ftaturskfrafternes fall endast Odins och Freys, och de inte tersta korthet, ommämnas. Bäst har Förjsattaren lyckats i Sångens 15:de afdelning, der den nya härliga werlden och Asarnes återmöte på Fdamwallen besjunges. Hwarjie rättwis önskan är hår, efter den plan Författaren för sin bearbetning följt, på det fullkomligaste uppfylld. Poemet Euphrosyne, utmärkt genom Författarens mans liga genialiska behandling af språk och rhythm, är en liten skön miniaturbild af de första Christna tidernas religicusa swärmeri och sträfwande, att, medelst jordiska uppoffringar och lidanden, bereda fig de fördelar, fom deras fromma tro lofwade de Segrande i en annan werld. Dock hafwa wi anledning frukta, att wåra förbildade tider ej med fann esthetisk wärma skola finna fig intresserade af ten sköna, för martyrkronan kämpange Smaragdi stora försakelser, eller med hjertats hela wärma dela de personers sorg, med hwilka hans underfulla öde är så nära förenat. — Nutiden, sielf rik på händelser och handlingar i den werkliga werlden, fors drar, att i ändå rikare mått finna dem inom Diktens, nå stan til gränslöshet widsträckta landamären. Denna for: dran tyckes mår Tegner för längesedan hafwa warseblifwit, uppfattat tidens rådande smak, och gripit det ilande Tillfället wid de fladdrande lockarne. Derföre blef han äfwen fin Mac tions älskling, Drott fosterlandets Sångar:rike, och hans rykte fom Skald flyger från det gamla Thule få lånat som någonsin en klinga, wuxen i i deg klippor, härdad i dess der sjor, ännu har framträngt. Af de smärre småtäcka poemerna hänföra wi till de skönaste produkterna af wår lyriska litteratur dessa twenne: Til Kärlekfen oh Den Funna. En Stagnelius eller Vitalis skulle, om de lefde, med glädje under dessa teckna fina namn. — Det, efter mår tanke, minst lyckade poemet år: Återsseendet, hwilket mi finna wara en fri bearbetning af de urgamla sångerna om Helge Hjorwardsson, dels kallad Hatingss, dels Hundings:dane. Grunden för dens na mår öfwertygelse dr ingalunda den, att wi — för att nyttja en annan bekant skriftställares uttryck — fafna det kära rimmet, utan den, att mi i denna sång ej tro of finna denna äkta fornsnordifa styrka, hwilken owillkorligen måste wara själen i ett poem, som för dagens urartade slägten troget skall afspegla förfädernes bragdfulla, flyktade tidehwarf. Dessutom får poemet ett få hastigt och stympadt slut, att man lätt skulle kunna falla på den tanken, att det endast more en del af något större Helt. Detta ger of dock Förs fattaren på intet fått mid handen. Med fann och warm fosterlandskänsla glädja wi oss likwäl naär wi fe en Skald, hwilken redan wunnit ett freidadt namn i de sköna Konms sternas werld, trada i en Lings, Tegners och Oehlenjöld: gers fotspår, för att ur häfdernas natt i dagen frambringa dessa rika, härliga skatter, öfwer hwilka den grå Forntiden, lik Sagans Fafner, rufwat i sekler. Detta ädla bemödande uppwäger fullkomligt det, fom mindre lyckats i det ndårmac rande första försöket. — Tilläfwentyrs hafwa mi äfwen miss tagit of, en sak, fom år gemensam för alla Dödlige, ijyne . nerhet för dem, fom söka intränga i djupet af andras, på andra principer fotade åsigter; men hartill funna mi med fullkomligt skäl lämpa Virgilii wälbekanta: Non omnia possumus omnes, en gyllene regel, för hwars akthet ärhundraden gått i en ojäfaktig borgen. Till slut framställa wi den af hwarje fosterländskt sinnad litteraturavån få ofta upprepade önskan: Måtte Förfatrac