SW milt Jtssahtt, allft Jug nullig vesbgav sej Iver följande förklaring: je Sa Gerna medgifwer jag Jnfändaren, att jag år böjd att glomma irakade kwistigheter; men det har fin orsak si ett helt annat förhallande, ån min af Jns. åberopade muskelstyrkas öfwerlägsenhet, bil: en i alla fall icke kommer i fråga mellan perjos ner, fom bo på 60 mils afstånd frän hwarandra ; utan denna min benägenhet att icke hämnas ofdrrätter har sin råtta orsak i min öfwertygelse om en Christlig försonlighets nödwändighet; men om det är ett psyfologistt rön att menniskor med omanz lig muskelstyrka aro försonliga, lifjsom man å andra dels äro enwisa och långsinta, enligt Jns:syttrande, så torde samma förhallande äga rum i afscende på siälsförmögenheternas öfwerlägsenhet, att den klass äf forfattare, som har ett klart medwetande of fu örmåga, icke bryr sig synnerligen om sadana föriftz ställares anfall, hwilka i anseende till sina naturs: äfwor äro sma till werten. Ty man bör icke tycka ig wara sårad af ett fiendtligt och dödande swärd, rår en loppa biter: der år emot aftonen i de heta agarne, som detta flags insekter mest beswära oss; n hel tropp kan sitta på ett enda blad; men de unna derifrån göra länga utflygter år alla wMådertreck. Om nu den lilla insekten hade fått gåfman tt tala, sasom den att hoppa, säkert skulle hon ryta af att hafwa illa tilltygat den arma mens siskan från hufwudet ända till fotabjellet, och hwem ets jubelsang: Na! hwad säger Dadid? — Jns. bar utan twifwel ratt i ut yttrande, att et originella år i wår, tid ganska sällsynt, hwarz mot wi hafwa kopior eller rättare apor i dfwer: löd. Om Aftonbladets Red. trodde mig ide hafwa örstånd att bedömma dess ironiska beröm, att en adan författare, fom jag, aldrig borde nedlägga dennan; så tror jag werkligen, att Redaktörerne f Aftonbladet icke begrepo, att med aporna i wär id mente Jnsändaren för denna gång egentligen essa tre Redaktörer of Aftonbladet, hwilka med pans natur förena Hundens att såsom en trehöfdad erberus ställa, så att hela Norden hör der. Huger man ett hufwud af, få skälla de twå, och ugger man alla tre af, få för ban ändock ett fritt praf, få att det luftar illa öfwer all werlden, tills ufwuden wera upp, och skälla lika starkt igen. Man skulle wäl wilja anmärka, att desse Her: ar Redaktörer snarare borde liknas wid smä oförz rgeliga knähundar, ån wid den förskräcklige Cor erus; också bar det Swenska lynnet alltför mycket mefat dessa swaga onyttiga warelser, fom hafwa n föda för yrket att roa. Men Cerberus tillhörde örkrets regioner; och så gör äfwen Aftonbladet; enamniagen år passande: det år nattens och mårsidan wet, act de som åro små till wexten, merenz et, om bon icke skulle hafwa deltagit i UftonblaEn författare, hwilken såsom jag skrifwer bas stigt och utan koncept, och ej sjelf håller ForrcFet us ren, Fan lätt komma att begå fel och inadvertenfer, hwilka till och med borde öfwerses, om eljest nås got af wärde meddeltes; så mycket obilligare har jag blifwit behandlad af Aftonbladets Redaktion; men hwad fom werkligen förtrutit mig, är der oredliga i dess förfarande, hwarpå den gifwit ett nytt bewis i N:r 184 för d. 8 Augusti; ty icke frågar jag efter, att den kallar mig Gässens i Quistofta Prestgard Husbonde, och annat slikt pos belradotteri; men då den behagar yttra, att ftåndsbersonernas öfwerklagade försumlighet att gifta sig år hwarken mantönets eller qwinnokönets fel, utan endast Lagstiftarens, hwilken i Herr Rosenschölds tanka år neutrius generis; liksom mina uttryck woro dessa; så har Red. med slit satt fagftiftar ren, i ställe for Lagstiftningen; då jag deres mot i min anmälan yttrat; att orsaken till gifterz målens tilltagande sällsynthet bland ståndspersoner år hwarken mankönets eller qwinnokönets fel, ehuru de plåga kasta stulden på hwarandra, utan egentz liga felet ligger i uppfostringen och i Lagstiftningen. Kan Aftonbladets Redaktion icke wisa jun qwickhet, eller anwända sin dialektik, utan genom att föra wända ord och meningar, få får jag förklara att bwarken dess qwickhet eller dess dialektik år af det råtta slaget. Jag bekänner ock, att, då Red. yttrat lig ej tro, att den skolat derigenom ådraga sig min wrede i ja hög grad, år det allenast mitt för aft, mitt djupaste förakt den fig ådragit; och med den. fria sjelfkänsla fom jag hyser, tillågger jag, att jag äfwen föraktar den publik, fom åj förstät bättre ån att wärdera en tidning med en få tåg syftning, en få föraktlig karakter. Nedan fom ynge ling wisste jag att man ej skulle pådikta sin Oppos nent uttryck och satser, fom han ej haft, och att det tillhör en fann dialektikter, att beslä sina mot: ståndare med deras egna ord, men icke att beljuga honom. Jag håller äfwen före, att Jns. för den s Augusti hyser alltför god tanka om Redaktionen, då han ber den icke widare underhålla med mig en polemik, som endast länder till förlust för all: mån beten, i fall den derigenom skulle beröfwas det tillfälle till låsning af intressanta och upplysande artiklar, fom jag kunde äga genom desse Redaktdrers så allmänt spridda blad. Ty för det första begriper icke denna Redaktion, att jag kan skrifwa något som duger, icke heller känner den så mycket af den theologiska och filosofiska literaturen, att den Yet, att jag t. er. redan för nåra 20 år sedan uts gaf en theologiskt filosofisk afhandling, fom blifwit i utländska blad fördelaktigt recenserad, sed non more upsaliensi; utan denna Redaktion menar, — AA Ä 2 ha