3226 döda. — Enligt en telegraf:underråttelje har Choleran äfwen utbrustit i Cassel i NordzDepartez mentet. — På Börsen är den underrättelse anslagen, att Preussiska Regeringen tillsändt dess Gesandt i London befallning att ratificera Belgiska traktaten. Hamburg d. 19 April. Bayerska ftatstidninz gen förmäler: Privata bref från. Jtalien af tros wärdig hand meddela den underrättelse, att en i 24 artiklar affattad traktat öfwer Jtalienska angelåz genheterna blifwit ingången i Rom, hwarigenonmt: alla partierna blifwit tillfredsställda, få att lugs net å denna sida år att anse såsom fullkomligen tryggadt. — D. 20 April. Öfwer Holland har den unz derrättelse från London af d. 15 dennes ingått, att andra låsningen: af reformbillen dagen: förut gått igenom i Öfwerhuset med 184 mot 175 röster, fås ledes blott med en pluralitet af 9 röster. Sceftoz nen warade till kl. 7 på morgonen. Tredje lås ningen: hade blifwit bestämd till första dagen: efter Påskferierna. — Antalet af Cholerafall war den 13:de i London 23, döda 14. (B. H.) — — Strödda Underrättelser. Angårnde Goethes sista stunder förmäler en skrifwelse från Waimar den 25 Mars det följande: 8 morgon den 26 dennes skola Goethes jordiska qwarlefwor högtidliga bisättas i det Storhertigliga grafkapellet, der äfwen Schiller hwilar. Theatern, hwilken i anseende till det intryck denna sorgliga tilldragelse gjort på alla sinnen, warit tillsluten, öppnas äfwen i morgon, med uppförande of Tasso. Sedan de kroppsliga lidanden, hwaraf Goethe till följe af fin. sjukdoni (håll och styng) de sista dagarne mer och mindre warit angripen, upphört, föll han aftonen före sin dödsdag i slummer och fantasier, hwilka woro af en mild och glad karakter. Det war isynnerbet glädjande bilder ur hans lefnad, som sysselsatte hans själ. Detta warade ända till morgonen, då han med fullt medwetande samtalade med fin swärdotter, fina barnbarn och wänner. Kl. 10 f. m. drack han ännu ett glas win, skref eller tecknade sedermera i fortfarande fonftbildningss lust, med högra handen i luften, som han äfwen förr stundom plägade göra; men då han blef allt mer och mer matt, sjönk hans hand ned på knät, der han fortfor att skrifwa, till dess dödsengeln (Slut från föregående N:r.) Men hwad är då orsaken, att, änskönt Den store Hollberg skref mot smakens förderf redan för hundrade år sedan, den likwäl allt mer och mer försämrats, tills det ändtligen gått så långt, att sjelfwa Nationaltheatren antingen måfte tillfluz tas eller och icke fan underhållas, utan af de an: flag, fom: borde tillhöra Lärowerken? Orsaken år först den öfwerdrifna onddiga lyr, fom utmärker Theaterrepresentationerna i hufwudstaden, och för det andra den ringa grad af bildning större delen af åskådarne befitta. Ty de personer, isynnerhet af qwinnokönet, som helst beföka spektaklerna, weta anska wäl att beundra all den prakt och grannlåt, om Theatren erbjuder; men näppeligen sentera de den: fröna musik mellan akterna, fom motswarar den gamla werldens chorus; men slätt icke intränga de i betydelsen af intrigen i ett Theaterstycke, får wida den: nemligen år annan ån den, att en ung hustru bedrager en gammal man; då klappa de med händerna af allt hjerta; och den bildningen inhemta de tidigt, hwarföre karlarna i hufwudstäderna äro så försigtiga, att de icke gifta fig, om ej för penz gar, få att de må åtminstone funna förgylla fina horn, då de bäras med mera heder. Skulle nu samma smak i sjelfwa werket äga rum i afseende på Sällskapstheatrarnas offentlighet, så är det likwäl en god sak, att, liksom Nunnorna gjorde af nödwändigheten en dygd, man ock måtte kunna af nödwändighetens dygd bilda en förädlad smak. Ty eftersom praktfulla skådespel öfwerstiga det enskiltas tillgångar, blefwe det en nödtwungen sak, att inga andra Theaterstycken uppfördes, än der karaktersteckningen och intrigen företrädeswis utmärkte sig. Det blef således en täflan mellan snillen, men icke mellan handtwerkare. Jag har nämnt, att jag ogillar de husliga Sällskapstheatrarna, men deremot så mycket mer wärderar de offentliga. När man icke söker annat ån tidsfördrif, fom år de husliga Sållffapåthea: trarnas enda ändamål, såwida man will undantaga en eller annan förförares, som will tända en låga i det oskyldiga hjertat, år det min oförgripliga me: ning, att dans och lekar, och musikaliska förenins gar funna. wara tillräckliga för den tid, fom år öfrig efter arbetet. Men de offentliga Sållffaps: theatrarna utweckla och uppmuntra talangerna; de funna icke, fom de husliga Sällskapstheatrarna, missbrukas till brottsliga intriger; de bafwa flutfigen ett menniskoälskande motif, då de inflytande medlen funna anwändas ej blott till de fattigas försörjande, utan till många fromma stiftelser och goda inrättningar. Annorlunda är förhållandet med detta mellan: ting, fom består deruti, att Sällskapstheatrarne uppträda offentligt, taga betalning för biljetterna, men ide anslå medlen till nödens lindrina, ens i