gra år sedan fina bopålar midt uti moras och Odes marker, på westra kusten af Jrland. Pans skäl war: ott funna wistas nåra yttersta Popistationen till Amerika. — En Spanior utvalde sin boninges plats på be gsta spetsen af bergsrpggen Sierra Morena, och dä ban tillfrågades hwarföre ban föredrog detta ställe, midt ibland moln, stormar och öknar, Peas rade ban: att han war leesen wid menniskoslägtet och att molnen dolde det för honom; att han war utträkad af fur hustrus outtröttliga tunga, och att stormarne öfwerröstade henne; och hwad ofnen bes traffade, så war fan på intet gg ödemark, å han bade englarne ja nara da ban hade englurne 14 Httpöms Afterbl) J Persien bar för kort tid sedan änyo regnat Mamia. Den betäckte en sior yta och låg på många ställen ända till 40 tum högt. Streatuiren åto dem gerna och det bröd man bafade deraf, smakade mycket wäl och war mycket fodande. Ar 1820 uppläste Akademien i Paris ett prof af den är 1800 fallna Manna, och fann, att det war en art messa, som winden förde med sig. Afwen 1824 skedde detta i Persien.. J 16:20 ärhundradet råds pade det der, enligt historieskrifwares intpgande, en stor mångd menniskor från att omkomma af hunger. — —— Linköpingsbladet för den 23 innew Now. inne båller nedanisående insända artikel, hwilken wi taga og friheten repreducera sasom ett motsiycke till uns derrättelsen om sorgefesten i Upsala (se N:o 83 af denna tidning). De bifogade anmärknigarne äro af Linkepingsbladets Redakrion. En OÖpinions-feft. På en resa från Skåne till Södermanland helsade jag på en af mina wånner ed) befanta, som bebor en wacker landtegendem i Östergithland. Nag anlände twenne dagar före en hägtidlighet, jom af honom anställdes. Den war ev af de wackraste jag någonsin öäfwerlefwat. På den ut: satta dagen woro alla ortens stäöndsper)oner bjudna till middag. Femtio af Socknens allmoge wero äfwen kallade, att i särskilta för dem anwiste rum, infnaa en rundlia förpläanina. ror, fom den stora menniskomassan inlillar fig 4). Att Fransosernas revolution upphetsat några erals terade hufwun, äfwen utom gränjorne af deras eget fädernesland, hwarfdöre den Gudomliga håmns den troligen kommer på dem att tungt fafla tillbaka 2). Att alla länder äro de först färdige att gifwa wika, fom i berjan strikit wärst och hogz ljudast och i ord wisat sig tapprast. Widare gaf talarn tillkänna, att ingen menniska fan annat än beundra Polackarnes wid alla tillfällen wisade mod. Men deras handlingssått mot sina Generaier och Goncralernas handlingssått mot folket bewisar tyrds ligt, att Polska nationen liksom all annan, mäste styras af en laglig frihet och af en arm, som år maktig ech stark sawäl i lugnet fom i stormen. Polackarnes uppförande mot oskyldiga qwinnor och barn, fom de på det skändligaste waldfört och hwilz kas blod blef onödigt spillt genom det otyglade fol kets sjelfmord, bewifar tydligt, att det ej war ännu moget för friheten att styra sig sjelfwa. Talaren —— — 1) Det dr då sanningslöst allt hwad man revolutionens första dgonblit allmänt fick höra och läsa om de hufmud: sakligaste driffjedrarnr till det länge qwäfda utbrottet, får fom t. er. om det wederstyggliga spioneriet ete. etc. ete. År det deremot sannt, bar den stora menniffomass fan då så orätt i fin indilning? Eller bör man aldeles förakta hwad den stora folkmassan tror. Wi frukta att ett sädant förakt ide skulle i fina följder blifwa lugnande. Man Fan wäl icke neka att bland stora folkmassor det wisserligen gifwes många menniskor, fom ice funna göra redo för fin tro, utan följa blindwis med dit strömmen drifwer; men otwifwelaktigt finnes och bland den massan flere kloka och om menniftofidatets sanna wäl hulda pers soner. Ur dcras tro afwen att förkasta? Skulle der i menskligheten så olycksaligt förhälla sig, hwartill gagna då dessa menniskomassor, fom man merendels icke will förs unna annan titel än den af pöbel eller upprorsmakare? Äro de ej wärda en blidare lott ån att utrotas, eller att med dem utrota andra lika beskaffade folkmassor? Men hwad minnes derigenom mer än idel förstörelse utan annes följd än ett längre sortfarande hinder för menskliga sinnets sörädling. Kulor och spjut, galgor och knut torde icke få betraktas sasom befordrande medel till menniskans uppe lysning och wälfärd här i lifwer; dermed torde man lika litet öfwertyga henne om hennes sky sdigheter fom om benz nes lagliga rättigheter. Wore det ej bättre art söka uppe lysa henne derom på annat sätt, t. ex. genom milda lagar och goda efterdömen? AN —— as das nm äA LL asus a alb — Nå . Marr issan