försan lingens ledomöter att understedja dehåd pas trictiska afsigter, helft genom brämmwinets omilforliga afsänelsee efter atminsone genom nagen Ihs skrånkning i bruket deraf. Öroferanden fare sig tilltro hwar och en af församlingensz ledamöter nog urskiljning för att ide genom Widlyftiga bewis bes höfwa öfwertygas om den batnad, som genom jaz dan försakelse skulle tillskyndas samhallet, säwål I afsoende på Spannemalstillgangar under mindre ymniga år fom i afscende pa sederna, belfotilljtänz det och ekonomisk wålmäga i allmånhet. Församlingen tog detta wigtiaa ämne i moget öfwerwagande. Hwarunder Jar Brukskpatronen N. N. tillade: att man borde besjinna till hwilket Of werdrifmet pris säden wore uppdrifwen under nat warande period, samt att da ett enda mipwåxtar försatt åtstilliga Prowinser i hungersned, stulle ett par dylika ar medföra sadan olycka öfwer hela landet, bwilket elände ban ansag bast funna afbos jas medelst total forsakelse af bränwinets forbrufz ning, jemte iakttagande af mättlighet i alla andra öfwerflodswarer. ArrendatorenN. N. på Sädesbingeberg ans förde derefter till Protokollet, att, som ban tnnes hade ett Kronoarrende på 30 års tid, hwilket ars rende ej blott utginge i spannmal, utan depurom medförde forbindeise att årligen erlagga 500 Å:or B:ko kontanta penningar, wille Ban wål för sin enskildta del göra all möjelig uppoffring i ovan: nämnde fall, men en tanke på framtiden ådagalade derjemte hans fullkomliga undergång samfallt med hwarje vå säd öfwerpröducerande jordbrukares, då spannemalen komme att falla till 3 a 2 Rdr per tunna, och han derjemte hyste den troliga formoz dan, att Kronan i samma proportion ej ämnade nedsätta hwarken fina penningearrenden, eller Ina öfriga intrader. Derunder dkalle priserna på De öfriga lifsförnödenheterna t nbibehälla sig, samt under sadan beräkning. jenstedrängs lön I och stat uppgå till minst 25 tunnor spannmål. — Arrendatoren yttrade widare, art Det ej förundrade honom om H:r Brukspatron N. N. på Bälghamra särdeles ifrade för framgången af förslaget, då Bruksrörelsen, hwarwid merendels nägot jordbruk är förenadt, men oftast otillräckligt för Werkets behof, kunde anses sasom ägande ett amphiliskt lif, hämtande kontant styrka ifrån jernet, och fin indi rekta wälmåga ifrån möjligaste lägsta sädcspriser. J följd häraf ansag Arrendatoren N. N. H:r Bruks patronen N. N. sasom jäfwig, i händelse votering skulle anställas öfwer förslaget, emedan han sjelf borde finna sig funna anses såsom särskildt intres: serad för sakens framgång. Härefter framtrådde Nämndemannen Lars Ternlatar er oh, emal!o0tJM tuckar9 vetet, turhu syndig och förderflig den Kryddan år fom wi njus tit få gedt fem med medersmjelken. Det wore wisst obestedligt, om inte äfwen wi bjddo till act alldeles aflägga en sak, fom år så forderflig för landet. Det enda, som synes oss förargligt, år att det alltid skall wara wi fom, i fråga om allmänt bästa, skela göra det största offret. Hwarföre wilja wederbörande alltid wara wära Förmyndare i afseende på hwad wi med längt större mödor Ån Statens tårande medlemmar, forwärfwa? IAwarz före skall man idfeligen predika för oss med blotta ord och nåstan aldrig med exempel! Wi lefwa i ett fattigt land, och de som äro båttre än wi, borde derföre föregå of med riktiga erempel. ÄÅr det wäl billigt, att en grann Herre, fom dot egentz ligen bar fin lön af of, kommer med tråtyg af guld på räcken, och träter för det wi någon gång hafwa messingsknappar i wår jacka, eller art nadig Frun, med fur halsduk, fom kostar wisst tusen Daz ler, flår knyck på näsan, för det att wåra qvwinn: folk wåga bruka en silkesnåsduk. Härwid afhröts Nämndemannen af Ordföranz den, med antydan att hälla sig wid saken, samt erindrade honom att, i fråga om bränwinet, wore exemplet redan gifwet af de hogre Standsklasserna. Kårawordig Proft — återtog Nåmndemans nen med någon hetta — jag will icke höra talas om detta exempel. Får jag bara öl och win få mycket jag behagar, Jå må hin håle anamma och anwända i helfwetet allt bränwin. Det har ingen nöd att skänka bort en tolfstilling, når man får 4 R:dr i stället; Jag will tala om, med permis: jon, att når jag förra weckan war i Staden och helsade på wår Sockenpatron, blef jag bjuden till middag hos honom. Ni ska änteligen komma till mig, Lars Månsson, fa han, ty jag bar i dag. bjudit till mig alla nykterherens och måttlighetens wänner som finns i staden. Nå det war godt och wäl. Jag gick dit och träffade wäl 50 stora, för näma herrar, allt stora patrioter, som med sin föorsakelse och fin torftighet och fin måttlighet fö resatt fig att burdus upphjelpa wårt fattiga Swe rige. Och sådant woro de äfwen karlar till, det syntes tydligt, ty de myckna krumelurerna af bara klara guldet, fom de hade på räckarne, bewisade att de wisst hittat på en guldgrufwa i landsorterna. Nå, det war godt och wäl. — Wi satte oss till bordet just riktigt nyktra, ty ingen bränwinstår war till finnandes; men ser ni, på bordet stod öfwerallt så obegripligt wackra slipade stopsflaskor, utaf hwilka somliga woro gula, och deruti en sort beskt sattyg, som de kallade Mara eller Marera, och i somliae en annan fart. som mar råd nach hefta