är din skönsta lefnadsscen förbi, fom war glädjen, delad med Mari? Du wäl minnes, når jag ännu bodde i ditt. grannffap, att du anförtrodde mig din lycka förrän någon ann, når ditt fårlefssideal du fann; når de rofenelåppar, fom nu blefnat, med ett ja ditt Eden hade teknatoch den liljeeband, fom kolnat nu, flätadcs i din — hur såll war Du? Du wäl minnes ock, att jag så gerna fordom gick till dig, når qwällens stjernaträndes, och mitt skolgräl war. förbi, då du talte helst om din Mari och i hoppets prisma fåg du lifwet skönare år Milton det beskrifwet, och bland möder gick du nöjd och glad, en apostel i-Charitens stad. Ofta jag då gladdes med den glade: du den glade war — din blick det sade; men din blick är dyster nu och skum, kan jag tänka, som det sorgerum, der de bleka minnets waxljus brunno kring den käras hamn — och tårar runno. AE! en iskall hamn — ej mer bon är, fom nyss utgjort all din sällhet här. Det är bilden af allt skönt på jorden, som det skönas hemland ej är worden — ty def former nötas hastigt ut; och af allt blir blott en hamn? till slut;: men till bättre former det sig byter; cj dess gyllne äple hår fig knyter för att fägna blott och plockas af nej — dep kärna wärer i mår graf. Hwad du sår, (mins, hwad apostlen skrifwer) får cj lif, fören det förwandladt blifwer. Swilket tröstrikr evangelium, när wi wandra på de dödas rum! Hwad jag ofta tröstats af de orden, då en Mån jag gömmas fett i jorden! Når förgåtemig:cej du fer utfprika,fer du ett förklaradt öga blicka från den blomsterwerld Mari bebor med en. hälsning: Saltg,-om du tror! Hwilka himmelfkt ljufwa tröstegrunder, som förmildra sorgens bittra stunder! Tag dem hem med dig hwar gång du går från det rum, der minnets urna står; de behöfwas når du ensam sitter och din ensamhet är dig så bitter och den blonda, älskade gestalt flyr dig, som en skugga, öfwerallt — de beahöfwas — ack! bur ljaft att weta, att hon lefwer, fast du ej kan leta mera opp din Engels anletsdrag, förrän natten flytt och det blir dag; ja — bon lefwer — ej blott i ditt minne, fast ej fattad med ett yttre sinne, då ett ofta gäckadt nit hon nyss rikt belönte med en trofast kyss; (at! en ambrasflågt kring mannens panna, når Ban swettats för det råtta, fanna!) ty du gäckas liksom jag och fler, hwilkas fel så gerna ilskan ser; men allt. glöms, om blott bland jordens wänner den förtrognaste oss ej misskänner — Den förtrognaste! — hon lefwer än! Öfwer molnen andas fritt din wän, der de friska hälsowindar spela. och der konstens reglor aldrig fela; Hwisken ren, etherisk atmospher, för det bröst, som knappast andats här! J det nya paradifets lunder, der bon räknar ären blott fom stunder, Bon dig wäntar, barm och samlad slägt wid den fålla dagens morgonwäkt. Carl Ch. Eberstein. —2 ——