—— AHAW—Wf —— Wid Professor C. F. Fallöns Graf. De qamle gå bort, de redlige wandra till hwila, och hän öfwer jorden slägter som skuggor ila. Ebt brofigt hwimmel, en skyndande hädanfärd! År limmet mål mer med all fin wishet och flärd? Sull Du fom sofwer! Wi prisa ditt årliga finne, — ett tempelchor med twenne altaren inne: på ett stod kunskapens tråd ewinnerligt grönt, och fonfiens lampa brann på det andra så skönt. Naturens öfwerfteprest, Du synade troget te herrliga undren: Du dömde ej hastigt, men moget. Hwarhelst Du såg, war der lif och lagar och ljus, Ditt bem mar himlen, och jorden Ditt lärohus Ej många til funffapens aldrahelgaste hinna, och slöjan hänger alltjemt för naturens Gudinna. Wal den, fom anar, mål den, fom sträfwar, fom Du Ack! anlet mot anlet Du skadar det ewiga nu. Satt Du ej och hörde på fogeln i Esperöds lunder, då tjuste Dig Haydn och Weber i himmelska stunder. Sielf war Du härnere med kansla, få ren och få vit en lefwande harpa, full af melodisk mufif. Deruppe år lifwet blott fång, der andas Du gerna; men fer Du til stoftet i qwall från en höstlig stjerna, förlåt, att den blomma mar blef, fom jag lade hår, o! Du fom få ofta har sagt, att min fång war Dig får, A. PH