fallna offren, af hwad parti de ån woro. De fårade woro ej mer några fiender: de woro bröder, de woro Fransmän. Under det att man stridde på gatorna i Paris, hade några borgare uppfatt en kefårgad fana på Notre:Dames torn; i samma ögonblick ljöd stormklockan från flera körkor. Striden ätföljdes af en beundranswärd ordning, och förswarct war lugnt och planmässigt. J spetsen för de stridande säg man det Polytechniska Jnstitutets Elcver, fom med ungdomens oförskräckta mod förenade det klofa anwändandet af sina kunskaper. Man fåg nu äfwen de första kolonnerna af Nationalgardet, fom bemäktigat fig Augustins, Malaguais och Boltaires-Fajerna; på dessa punkter uppställdes afdel: ningar af dem, hwilka beswarade Schweitzarnes eld wid Louvren och Tuillerierna. På Boulivarderna fortgick striden med lika ordning. På S:t Martinsbron uppställde sig en hop borgare, som derifrån nedstörtade på soldaterne ett regn af stenar, tegel och trästycken. På S:t Antoinesgatan tog man tafteglen af husen och nedslungade dem på Gensdarmerne. Mot aftonen upphörde den allmänna ge: wårselden, och redan kunde man märka den förlust, fom trupparne lidit; Gardet wägrade att göra tienst, och Officerarnes förnyade uppmaningar beswarades med stötar af muskötkolfwarne. Natten emellan den 28 och 29 blefwo de första förskansningarne på gatorna färdiga. Man uppref ftenlåggs ningen; fårror, hyrwagnar och till och med postchaifer kullstjelptes bredwid tunnor, fom woro fyllda med sten. Det inom några timmar förskansade och alla sina lyktor beröfwade Paris war mu ointag: ligt... Sedan de Kongl. Frupparne öfwertygat fig derom, öfwergåfwo de de platsar, som de förut in: nehaft, och sökte endast bibehålla Louvren, Tuillerierna och trakten deromkring. Schweitzarne uppfrållde fig i de öfra wåningarna, för att utan fara funna skjuta på folket, men denna sista ansträngning bade ingen framgång; ty frågan war redan afgiord. Den 29 om morgonen bemäktigade Nationalgar: det fig stadshuset. Den trefärgade fanan jwajade öfwerallt, och för hufwudstadens invånare, fom redan woro mästare utaf tre fjerdedelar af Paris, återstod ännu endast en obetydlig strid, för att komma i full besittning af staden. Det Kongliga Gardet stod, eller låg snarare på Ludwig XV:s torg, och wägrade att gå widare. Man må döda of, ifall få måste fEe fade de, men wi funna ei längre låta nyttja oss till den afskywärda förrättning, hwartill man i twenne dagar twungit of! Hwad Linietrupparne angår, så hade de dels dragit sig tillbaka, dels gifwit sig och förenat sig med folfet: man omfamnade hwarandra och gret af glädje, att hafwa befriat fåderneslandet. Louvren blef mom en timma tagen, och efterhand erforo alla platser, der man ännu stridde, samma öde. En ganska liflig träffning börjades på Kongl. bron, midtemot Tuillerierna; omkring kl. 4 blef stället intaget; folket sönderbröt några möbler, och drack några buteljer min, men förde allt af större wärde till ftadshuset. Marmonts åertåg fulländade frihetens seger! D . k