— co c3—— Återswar på Knut Pehrssono skrift i Nyare AHelfingborgs:Poften. Å:o 60. (Jnsändt.) Den bildade Läsaren känner of werldehistorien, att misstänksamheten år det största onda, fom kunnat insmyga fig bland menniskor, och att den, mer ån någon annan last, bidragit till att mångfaldiga wart slägtes elpckor. Man behöfwer endast anföra en Sejani och Hertigens af Alba flyreljepes rikder. De lifgiltigafie saker, ett enda uttryck, en enda min, hwari den stefögda misstänksamheten trodde fia sirmta ått twetydigt tänkesätt, wero omständigheter, fom störtade den oskyldige i namnlösa cländen. ch måste ite, före den statshwälfning, fem emskapade Frankrike, mången ädel patriot på blot:a u iptankar i Bastillen, fom med råtta kunde kallas förtjenstens graf, bortsucka de skönaste och mest kraftsulla dagarne of sitt werkningslif? . . . . Häraf fan den slutsats dragas, att ingenting Ar wädligare för en ung författare, ån annonfes randet of en Ricgrafi Mfrer en ännu lefwande persen, få framt denne persons samwete säger honom, att hans efter originalet uppställda karaktersbild skall, i anscende till den moraliska profilens fulhet, snarare förlora än winna. oe ; Ty on födan person år merändels misstänksam, grym och hämndlysten. Allmänna betraktelser tydas af honom fåsom cnskilta. Det år likså wanskligt att berömma, fom att: lasta honom; emedan ban i förra fallet anser fig bittert hånad, ech i det sednare groft förolämpad. De oskyldigaste talesätt, de mest widton fattande sentenser äro eldepilar, fom på en gång kränna och fåra honom, Om man wågar blott ytligt widröra hans lefnad, fer man fig ofta bloktställd för samma fara, som en Jägare, hwilken pröfwar fitt skjutgewär, men plötsligt träffar ett rofdjur, som upprusar i samma ögonblick ban aftrycker skottet. Det fårade djuret slipar fina tänder och hotar skytten med ett wredgadt gap, tills det wrålande utpustar sin sista andedrägt. dir han mäktig i samhället, få blir den i bang tanke oförsynte Biografens lefnadslycka för alltid bortskymd. J motsakt fall wet han att utrusta en fiende, mot hwilken det är swårt, om icke omöjligt, att freda sig. Han förwarar i menniskors öron det lömska baktalet, för att af de menskliga passionerna, hwilka ban anerligen förstår att sätta i rörelse, uppwärmas och rufwas, tills det fullfjädradt kan utflyga o ada. 5 Efter dessa allmänna reflexioner, hwilka Knut Pehrssons till en del plumpa och sanningslisa fkrift framkallat, närmar jag mig sjelfwa beröringspunkten för mitt återswar, och wänder mig direkte till den i wisst afscende paskillantiska skriftens wärdige upphofsman. (Forts. n. g.) KV RV —