Man förde Den dödd troppen till Rötistapcöct-o hud, YURI TYFAVE 5?) — mottog föda, och förblef troget utmed liket, tills detsamma blef begrafwet. Dawis behöll hunden, och Öfwerheten bemddade sig förgäfwes att utforska hwem och hwarifrån den mördade kunde wara. Dagge ligen besökte hunden — åt hwilken Konstapeln gaf namnet Smolensko — sin mördade herres graf, der ban wanligtwis tillbragte några timmar. Redan i 13 månader, utan att försumma någon enda dag, hade han dermed fortfarit, då hans nya herre, Dawis, måste i en arfsfråga företaga en resa till Car: lisle wid gränsen af Skottland, 326 Engelska mil från hans hemwist. Han företog fig resan fill häst, Smolensko gjorde sällskap. Wid ett enstaka liggande wärdshus ej långt ifrån Penrith, men ännu 10 mil från Carlisle, steg Dawis af hästen för att der spisa middag och inträdde, åtföljd af sin hund, i gäststugan, hwari flere fremmande personer befunnos. Knappt hade Smolensko, som annars war ganska stilla och utan all slags lömskhet, sett sig omkring i kammaren, förrän han i raseri sprang upp på en soffa och fattade en der sittande wälklädd främmande person uti bröstet. Med mycken möda kunde Dawis slira fin hund lös från den förskräckte främlingen; denne beklagade sig och talte om laglig upprättelse af Duns dens ågare samt lemnade strar derpå rummet. Men knappt hade han aflägsnatsig några hundrade steg från wärdshuset, förrän hunden, som obemärkt smugit sig ut, skyndade efter honom, angrep honom å nyo och kastade honom till marken, likwäl utan att widare skada honom. Wid den främmandes anskri ilade Dawis med några andra honom till hjelp och befriade honom för andra gången från bun: den; redan wille man låta honom widare fortfåtta fin gång, då Dawis gaf fig tillkänna såsom Kon stapel och arrefterade honom. Utan att wända fina ågon från honom, gick hunden bredwid hans sida, då man bragte den gripne tillbaka till wärdshuset sarmt strax derefter förde honom till fredsdomaren i Penrith. Hår afgaf Dawis till protokollet alla honom bekanta omständigheter wid der i hans hems ort för 13 månader sedan skedda mordet, samt tillkännagaf, att han i denne främling trodde fig hafwa funnit den brottslige. Främlingen, i hwilken man här igenkände en fon af en arrendator i grannskapet, och som werkligen för 13 månader sedan företagit en resa åt den trakt, der mordet inträffat, skulle nu wisa, hwar han fig då för tiden bade uppehållit. Han föregaf att ban, för hwarjehanda angelägenheters skull, hade warit i London, och wille ans skaffa bewis derpå. Redan war frededomaren i begrepp att mot kaution tills widare släppa honom lös, då hunden, fom oförmärkt inkommit i domssalen, å nyo angrep honom, kullkastade honom och med wåld framdrog hans ur utur fickan samt bar det till sin herre. Nu skulle den unge mannen wisa, hwarifrån han fått detta gulduret, hwari man läste namnet James Jeffersson. Han sade sig hafwa för 16 Guineer köpt densamma med kedja, urnyckel och pitschaft, likaledes af guld, utaf en urmakare i London, men gatans namn, der han bodde, wisste han ej att uppgifwa. Men då uret med Och. till: bchör war wärdt mycket mer ån han uppgaf, få uppwäckte detta misstanka, och han insattes i fånz gelse. Nu påminte sig en skrifware hos fredsdomaren, att han för ett år tillbaka uti en tidning från Edinburg läst en efterfrågan efter en James Jeffersson. Man skref således till Edinburg i detta ämne, och erhöll det swaret, att redan för 14 månader sedan en wiss person wid namn James Jefferssen hade d rifrån afrest till London, för att å fin faders wägnar afhåmta en summa penningar; nämnde pennins gar hade han ock lyftat, men sedan dess hade man ingen underrättelse kunnat bekomma om honom. Nu skickades uret, jemte en utförlig beskrifning på hunden, till Edinburg. Fadren till James Jeffersson samt flere andra personer igenkände uret, och aflade ed derpå, att detsamma ägts af James Jeffersson, äfwen den beskrifne hunden hade warit hans egendom. Fadren sjelf infann sig, och igenkändes på