Den stumme resande. Åtstilliga Personer, fem afreste från Coventry i en allmän postwagn, funno, då de stego in, att platsen i det ena hörnet redan war upptagen af en menniska, som med armarne i kors och hatten tryckt ned för ägonen tycktes sofwa. Sällskapet fom i samtal utan art gifwa mycken aft på en ret kamrat, fom ej syntes wara uppmärksam på hwad fom föregick omkring honom. Man åkte hela nat: ten igenom. Då man höll, för att åta frukost, underrättade en af de resande, fom war uppmårkjame mare ån de andre, den emige sofwaren höfligt derom, att hans reskamrater hade stigit af, och bad honom komma med till frufoften, men då han ide fick något swar låt han honom blifwa i i fina tan: far eller i fin fömn, och steg af. Cfter frukosten, medan hästarne förespändes, yttrade han till kusken, att han bade gifwit dem en befynnerlig reskamrat: det år en grobian, en bengel, som ice swarar, når man talar till honom. — Det skulle förundra mig mycket om han hade swarat er? fade kusken; vden stackars karlen har haft den olyckan, för twå dagar sedan, att blifwa hängd för häststöld. Då jag skall föra honom till London till en Chirurg, som har köpt honom, trodde jag att ni ej skulle taga det illa upp, att jag satte honom in i wagnen, emedan jag hade en plats dfiwer. — VV e GP Ö-VYVLI-e