dra dess konstiga sammansättning och de talrika härar af förut okände stridskamrater, hwilka på on risiat sina bemarken. Cu anlig war segern, owanliga woro också de Riddare under hwilkas sköldar J fåktat; hwarken Cervantes eller någon annan Riddaretidens häfdatecknare omnämner den, ZJag nu minnas att förntidens Ricdarelagar icke tilläto wapendragarne att strida wid tina Herrars sida, Heli ma Sancho Panza fit sållan denna ära. Men den stigande upplysningen har skingrat millfarelsen, war tid bar art sig infe att styrkan lika låte fan bo i arbetskarlens armar fom i förwridna hjerner! — Hogst på fanan hwilfet lysande namn! Men hur har denne främmande Riddare kommit att firida under Edra baner, år han, volontair eller wärfwad? Er seger stall förlora mycket af sin glans, om i framtiden Ålodiga, namnlösa skuggor komma att wira förebråelsens törnekrans omkring en för öfrigt begaktad u ans tinning! — Men hwilken syn ser jag längre ner, — några Riddare, som hafwa en sa forwanande likhet med sina wapendragare, att de ej funna ätstilja! Men jag maste i tid boris wända äminarigon ifrån depa underwerf, att icke den Profetiska andan åter måtte fatta mig. Jag bar krut ordat oin tidens ogrås, det blir nu för mig derföre en ja mycket angenämare pligt att omnamna de ådla, plantor, hwilka omwändelsens war redan framkallat. Den, som kan warg i tillfalle att anstålla en jemförelse emellan lefnadssattet wid Akademien under innewarande tern in med det under de föregaende, skall låält blifwa öfwertygad att min yredikan icke warit förgåfwex. Ea widt jag fänner, hafwa, sedan den aftionerade artikeln blifwit låst och aterläst, inga oordningar wid Akademlen förefallit, inga relegeringar, inga slagsmal, inga spelklubbar; spelborden framsattes mäl vid kalaser och hi gticligheter efter leflig wanc, men de blefwo, som man sagt, ofta obesatte. Men hmad jom förnåmlinast bor glädja sesterlandawannen år den taft, ja nödwändig för hwarje organisnis te ständ, hwillen berjat wija sig i Akademiens inre. Likwal wågar jag icke angifwa dessa goda tidens tecken med full apceiftist wiphet; der fon wåra eid art söka undwika rättegångar. Rom brggdes icke på en dag, gamla waner åro icke sa lätt besegrade, men början år redan mycket! — Sågen mig nu uppriftigt, opartiskc låsare, hwem af Er stulle wäl icke wara sa mycket wän af sanningen och dygden, att ban ide gerna stulle utsatta fig fer de obetydliga och snart glömda ledsamheter, fom för mig kunnat wara en emedelbar eller medelbar följd af denna sak, ja, hwem af Er skulle icke friwilligt betala 33 R:dr 16 s. för den glada tillfreds stållelsen att hafwa medwerkat till det godas uppkomst och utrvcds lag? Tingens wärde beror på den föreställning man gör sig derom. Hwem kan förncka en tult äskädare att anse den ädemda plikten fom en belöning for dem, hwilka genom fin hörsamhet deraf g jort sia förtjente! i Jag kan icke underlåta att till Studentcorpsens heder nämna, att de medlemmar deraf, hwilka jag under innewarande termin haft tillfälle att iräffa, alltid bemött mig med höflighet och aktning, under det att yngre Lärare få Wwål enskilt fom offentligt warit angelägne om att wisa mig illwilja och förakt. Detta blir få mycket mera hedrande, då man besinnar i hwilket förhällande Studenter wane ligtwis frå till yngre Lårare. Men hwad fom mest glåder mig af alltsammans år, att det föreninges kand mellan de unga sinnena, den esprit de corps, bvilfen jag i min förklaring omtalt fom en brist wid Akademien, redan begnnt upplefwa. Studenterne hafwa under denna terminen ganska ofta warit församtade en corps å Lundagard under afsjungande at fosterländska sånger, hwilker förr sällan eller aldrig inträffat, ech dessutom hafwa de wisat en hallning i sitt uppförande, hwarpå man förr ej lårer saft crempel. De individer of den studerande corpsen, hwilka härtill bidragit, blir jag för alltid för: bunden och) jag stall alltid gora mig en åra af art härtill hafwa gifwit första gnistan. Likwäl trviflar jag icke att en god del af Studenterne ännu fer mig med hämdlystnad och förakt, men man har skäl art wara nejd, fa snart man fer ett det goda börjar få öfwerwigten. De första akterne af tidens teckendrama äro slutade och äskådarnes blickar äro med spänd uppe märksamlhet fästade på ridåns uppgang för den sista. Men de wänta förgäfwes; ofödda frågten äro inviterade, man maste förbida deras ankomst, ty den gamla tiden, fom stod på wakt wid porten, sar hwarken mod eller styrka att upplyfta ridån, man måfte wänta tills hans Son kommer. IWålsommen, ja trefaldt wälkommen ware mig derföre den dag, fom tror sig förbehållet att för Er, J unge Wise, i tidehwarfwets album instrifwa det till få många redan i seklernas natt hwilande lärde ättwist lemnade videtur, att Er strid blott warit en ordtwist och att Ert inre fyfte, chur u outweckladt, likwäl warit detsamma fom mitt, nemligen ljusets och sanningens! (Ur Malmö Allchanda.) ARA AA dh VAA AA