— dNS Wårens Prakt. Säg oss: — kem du ej från Söder, Lunden böjer segerhägen, Ej från Mantuas lagerlund, Sköna Wår! der lifwet glöder Som i Edens Morgonstund? Wintren wille öfwer Norden Ater sina liljor strö, Men du kom som skickad worden Från lycksalighetens ö. Rödare blef Solens flamma, Warmare blef hennes kyss. Jorden waknar i detsamma, Står förundrad opp — och lyss. Likså stodo fordomtimma Herdarne wid Bethlehem, När, igenom nattens dimma, Engeln steg ur skyn till dem. Trädet löfwat! Dit och throna! Der är bröllop, der är bal. Skönt! och i dess dunkla krona Sjunger Nordens Rärtergal. Blomman spänner sina segel ut för Westans ljumma sus; Dricker mod i källans spegel, Dricker glans af Himlens ljus. Rosen swäller ur sin knopp Eldig som en kyss. Ur wågen Stiger Afrodite opp. Som en Thetis, silfwerfotad, Går hon fram, på ambra förd: Ej af Himlens windar motad, Ej af Jordens tårar störd. Skalden ur den gyllne lyran Lockar underbara ljud; Famnar uti Guda-pran, Lifwet fom en älskad brud. Och han sjungar wårens Drapa, Sjunger fällhet, lust och hopp. Nya werldar kan han skapa, Nya Solar tända opp. Lyrans Son ej trifs i gruset, Twinar i den låga dyn; Ö Derför längtar han till ljuset, Derför stiger han mot skyn. Se — wid morgonrodnans flöden Badar han i Solens gull: Sjunger lifwet fen och döden, Werlden blir af fången full. —Dose;l,p 2