E—d öden 12 Febr. 1830. (Jnsändt.) Hwems är dystert långa sorgefärden, Hwad har man i werlden, sig att trygga, Trenne grafwens ofser på en gång? Om ej till en hjelpsam menskohand? ärd of Tiden — gingo de ur werlden, Hwem frår fast — den ödet ej fan rygga? Efter slutad swanesång? Hjelp och tröst i nödens land! Nej — få plötsligt lifwets facklor släcktes, Sen Er om — hwarhelst en nödsuck qwider; Fast sex räddningshänder woro når. Skynden — det år menskolikes röst. Men, då ingen enda åt dem räcktes, Hwem han år. — likgodt — en menssta lider; Se wi offren föras här. Rog — att elda opp wårt bröst. Modz och rådfull under egen. fara. J olyckan, lidandet och nöden, — Tillhör Hjelten — ingen hwardagsman; Jngen owän finns — allt groll förbiMen — wioäandras nödrop modlös wara Lättom lifwets bördor. — andras öden; Weklingen det endaft fan. Bjud dock till — låt aldrig bli.