ge striden emellan Porten och Grekland fortwarar, så länge rewolution och anarchi herrskar i dessa frafter, fan denna fred, föremålet för en få rättwis önskan hwarken anses såsom beståndande eler tryggad — fysiskt ide, emedan striden ännu på långt når ide synes hafwa nått tt slut; moraliskt lika få liket, emedan denna strid forsätter Europas allmåta tånkesäått i en oro, hwars blotta eristens år en werklig fara. Ryssland uppfordrade således fina Allierade till intervention, stödjande sig på samma principer, genom hwilka de förbundne Makterne hade rättfardigat deras inblandning i de inre angelägenheterna uti Neapel, Piemont och Spanien. Kejsaren hänwisade på de förebråelser, som hans egna undersåter gjorde honom, och fom skulle funna blifwa farliga for hans eget lugn, på förebräelsen att wilja åter: bringa ett christligt folk under de barbariffa Muhammedanernas ok. J den förutsättning, att Sultas nen aldrig erkänner Grekernas fullkomliga oafhångighet, och att Grekerne lita litet någonsin åter stola böja fig under Turkarnes förra despotism, föreslog denna note en redan i Turkiska Riket bestäåndande Regeringsform för Grekland, liksom den förefanns i Moldau och Wallachict. De insurgerade länderne skulle bilda tre såkallade Furstendomen, nemligen 1) Thessalonien, Boctien, Attika jemte den öfriga des len af östliga Grerland; 2) Epirus, Akarnanien och det westliga Grekland, och siutligen 3) Morea jemte Candla. För darne i Archipelagen blef en från Grekland afskild Municipalförwaltning föreftas gen. Porten hade skolat behålla Öfwerherradömet öfwer samtlige landsträckorna, en bestämd tribut och garnisoner i wissa platsar; deremot skulle bon ide mera äga att sända någon Pascha såsom Gus vernör till Prowinserna. Hennes tribut, anmärker noten, skulle derefter åt henne ordentligen blifwa betald, och def authoritet ite alltjemt sättas på spel genom upproriska Paschar, såsom den i Epirus. På andra sidan, heter det, skulle man tro att Grekerne, då faran af ett fullkomligt misslyckande af deras sak ännu på intet fått år öfwerständen, blefwe nöjda med detta tillstånd, som försäkrar dem om lugn, fri handel och en klok inre förwaltning. Och matte de äfwen göra inwändningar deremot, så stola likwäl de Allierade Hofwen ite wåga erkänna deras fullkomliga oafhängighet, utan att afwika från de grundsatser, hwilka hafwa befästat Europas fåferhet. Twå år, sedan öfwerlemnandet ap den: na aft, gingo af brist på enighet forbi utan refultat, tills ändtligen Kejsar Alctanders död bragte fas. ten till en fiije Canning, öfwertygad att Ryssland nu ensamt skulle öfwertaga jemkningen af angez lägenheterna i det östliga Europa, sände Hertigen af Wellington till St. Petersburg, och följden af denna mission blef det dekanta Protokollet af den 4 April 4826. Redan före denna tid hade Brittiska Regeringen under Canning faktiskt inblandat fig i Grekiska angelägenheterna, emedan hon genom de under den 18 Februari samma är fill Brittiffa Befälhafwaren i Medelhafwet, Sir Harry Neale, med: delade instruktioner gaf den sistnämnde order att förklara Ibrahim-Pafcha, att England med mig: nöje anfäg hwarje afsigt till ett utrotande af inwånarne på Morca, och till och med genom wapnens makt skulle hindra ett sådant förehafwande. Protokollet af d. 4 April hölls emedlertid bemligt. Först fe dan H:r Canning återwändt frän fin resa till Paris, hwarest han hos dåwarande Bileleffa Miniftez en ide fann wäntadt förtroende, blef Protokollet meddeladt Hofwen i Österrife och Preussen med den alfwarligaste inbjudning till medwerkan och biträde wid det föreslagna förbundet. Österrikiska Hof: wets swar följde d. 30 Dec. 1826 och det Preussiska d. 1 Januari 1827. H. K. K. Maj:t tackade uti den till Sändebuden från Stor-Brittanien och Ryssland i Wien öfwerlemnade note de förbundne Hof: wen för deras förtroliga meddelande och mördade de tänkesätt, ur hwilka deras humana förslag här: flutit: innan likwäl Ällerhögstdensamme kunde taga en werksam del i de föreslagna föredragen, mar det Hans önskan, att erhålla ytterligare upplysningar Öfwer det afsedda utföringssättet deraf; och H. Maj:t begagnade detta tillfälle att gifwa fina åsigter tillfånna, det Allerhögstdensamme städse satt sig emot och äfwen framdeles skulle motsätta fig hwarje wäåldsam mellankomst, hwarje kränkning of Tur kiets rättigheter och till och med hwarje hotelse met denna Makt. Å Preussiska sidan afböjde Bref: we Bernstorf försiaget på den grund att Preussiska Hofwet icke stod i någon omedelbar beröring med Turkiet, icke hade någon flotta i Medelhafwet, och Preussiske Gesandten hos Porten, i händelse De Forbundnes Sändebud skulle lemna Constantinopel, kunde medlande uppträda till det goda åndamå: fora UÄUÄnAHOnD (Fortsättes.)