—S VV ——— VV En Slaf auktion i Norra Amerika. Bland de uppträden, berättar Kapten Hall, fom mid min ankomst till Charleston isynnerhet å drogo fig min uppmärksemhet, war slafmarknaden. Midt på gatan stod ett långt bord, hwarpå Ne grerna woro uppställda, ide en och en särskildt, utan merendels en hel familj på en gång. Wid Var da ändarue af bordet stodo auktionisterna, fom för den köplystna publiken beprisade fina mennifforoarors egenskaper, och utropade priserna. Under det jag war närwarande bortsåldes flera olika talrika Negerfamiljer. Den första bestod af en gammal sjuklig qwinna, en ung skarkt byggd man, tydligen kennes son, samt dennes hustru och barn. Sedan auktionisten nämnt deras namn och berömt deras goda egenskaper, uppmanade han de närwarade att bjuda. Första budet war 100 dollars för hwarje person och 500 för hela familjen. Den slogs sedan bort för 750. Derefter kommo flera andra fas miljer, den ena efter den andra, hwilka öfwer hufwud gingo bort för 250 a 260 dollars för hwarje person, hwarwid en lika summa betaltes för det späda barnet och den swaga utlefwade personen, som för den starkaste arbetsforaste karl. Den nu följande familjen war högst intressant. Hufwudpersonen war en kraftfull wälbildad man; bredwid honom stod hans hustru, en stor, stark och ganska wacker qwinna, churu ramswart. Men wenstra handen höll hon om ett ungefärligen 6 ärs gammalt barn, som, efter Österländsk sed, hwilade på hennes höfter. För att behälla jemnwigten lutade hennes kropp åt högra sidan, hwarest två barn höllo fig fast wid hennes knän, af hwilka det ena syntes förskräckt för de många menniskorna cd) derwid bill fin moder wid handen, hwilken han under hela uppträdet icke släppte. Mannen såg allwarsam, nästan nedslagen ut; men det fanns i hans ansigte någonting manligt, som är sällsynt i hans förnedrade ställning. Mest förundrade jag mig likwäl öfwer hans ängsliga blick, som wid hwarje nytt bud swäfwade från den ena köparen till den andra. Denna blick ntes antyda en noggrann kännedom om de bjudandes karakter, och sannolikt tänkte den beflagane; wärde derwid på, att hans lycka eller olycka för beta lifstiden berodde af ett ord. Hela gruppen war saoggt klädd, och dep uppförande få anständigt, att mitt deltagande för dem tilltog i hwarje gon: blik. De båda gossarne, fom syntes wara tniflingar, fåstade fina blickar på metren, Iwerigenem te