J andra toner är han öfwergången och klingar i en ligre hufwudstad, men han år slutad bår, den Ira sången, den skonaste af wår Guskawiad, on Riddardikt der skämt och allwar blandas, men underbart är allt, och hwarje tafla andas. en präktig syn! Bland siilla Mälaröar en diktens werld ur döda dwalan wäckt! Hwad Tornerspel emellan blåa sjdar, hwad Riddersmänner i Burgundisk drägt! Od) blonda Graticr i förgyllda salar fördela prisen tyst, men deras åga talar. Od) hägt på thronen sitter i fin åra en Apollonisk, ewigt ung gestalt. Hans blid år mild fom en Försoningslära, hans stora Ande sammanlbinder allt. uti Nationen, Hans själ är harmonien och Skalder sta i ring med lyrorua kring thronen. Det går en wårflägt genom Nordens sinnen, och lättare def tröga pulsar flå. Hur båten sjunger om sin ungdomsminnen, hur fjällen hwista gåtor i det blå! Ny år den lifskraft som i allt fig sprider, o Diktens jubelår! o Sångens riddartider. Såg du den Nya Skapelsen, hwars under frå cwigt qwar uti odddlig glans? Har du med kärlek skädat Dagens Stunder, de mythiska, de lätta timmars dans? Sch Rordens Dithyramb fom trotsar rem? Hans rus från Himlen är, fatt Mee Fröna åren. Men klaswis drufwan gror i middagsflamman, och stjernan bir till fin konstellation. Så komma Sångens Genier mest tillsamman, och throner ser du, sällan blott en thron. Augusti guldar, Ludvigs, Gustafs tider ej gett 05 en Homer, men stilda Homerider. En Genius dock framför de andra swingar, och gör bland stjernorna sin egen rund. Hwad färgspel skiftar på hans purpurwingar, hwad gudalöjen leka kring hans mund! Det Skönas wän, men Gunstling bos det Sanna, med Diktens rosenkrans omkring den Wiscs panna. Som flodens wågor genom ängen fara, ett stiradt silfwer, ej en skum mig ström, . Fet2 A: — och han ratt lagga Peo op ME Han wet sitt mål, kland wägar har han walet, ty ingen konst ar blind och intet snille galet. Hwad rent och ädelt Swenska Sången ärfner af bild som pröfwarns stranga granskning tal, och känstor, na som en Engels nerfwer, och tankar, blixtrande som slipadt stäl, det år af honom, och till Konstens ära wi något lärt deraf, men mer wi ha att lära. Dock — form blir form; men när han lyfte wingen till lyrisk flygt, hwem steg mer högt än han? Hans drucknå ga hang wid frjerneringen, och Tänkarn prefwade, men Skalden brann. Som anderöster ifrån fordomtima hans toner klingade, som Sferernas, sublima. dock en bild ur menskolifwet, for mängdens syn betydningsläs och blef. Hur den får färg, hur allt är återgifwet med ärlig sanning i poetisk lek! ch mapan rörer fig, och lippet spritter, ech tingens wäsen sjelf för Skalden naket sitter. Helst tog han Som i en lund, när sommarns dagar komma, de gröna bladen skyla fruktens gull, så i hans Dikt inunder hwarje blomma en tanfe satt, af kraft och kärna full, Hesperist frukt! och i dess fabelsommar det friska knyter sig, det öfriga förblommar. Men när i glädjens stunder eller hwilans, hans Sångmö skämta Wille, hmilket skämt! En Gratie, skälmsk fom Voltaircs eller Wielands, satt på hans fjäder gungande alltjemt, och en Satir, som på Llympen dansat, stack fram med hornets spets, men det war rofensz kransadt. Har Dikten höjder dit ej han sig lyfte? Har Dikten djup dit icke ban steg ner? En fåfäng fråga! Hwad är fönsens syfte om blott en wäg gar dit, och ide fler? Hwad i sin art år helgjordt och fulländadt, det står på konstens höjd, det har sin bana ändat. Låt andra makter styra Sångens rike, ech andra sijernor herrska i det llå. Wår tid gjort mycket, men cj hans hans art må falla, men hans namn like, .ULU LeI. 2 UAÄAAÄ 22 2 FEE