ö Historik. (Jnsänd.) Det hände sig uti den Landsändan Mesopotanien, uti den Konungen Nezabucars tid, att Frige knecktarne blefwo få rikligen soldade att de kunde twenne gånger om dagen frilla fin hunger, bwardfs wer de Fariseer, Saduccer och Publicaner förtrytsamme ristade fine hufwuden, och når en och annan, antingen af kroppsbräcklighet eller lemmalöshet till krigstjenst oskicklig blifwen Höfwidsman, genom Kongl. nåd eröfrade en plats wid Posten till mehn för enskilte skrifware, eller wid Tullen till förfång för någon desertör från Skoborsten och Tagelpiskan refwo de sina kläder. Uti den tiden war i den Landsändan brulligt att krigsknektarne hade en Kassa, uti hwilken de under hela sin tienstetid årligen insatte en del af fin fold, på det de i ålderns dagar deraf skulle undz få något understöd för fin lifsbergning. Uti densamma ängden war en publikan, hwilken nåra ett decennium hade fom er, ord. på försök daskat omkring från ena staden till den andra, han blef flutligen anställd på stat med 600 Cekiners lön utom sportler af alla flag, och enär han efter 23 månaders tjenstgöring fann fig föranlåten begära afsked, få, ehuru denne publikan aldrig insatt en enda Cekin i Kassa, wärdigades dot de publikaners Öfrwer-Höfmidsman begåfwa honom med hela lånen i pension för öfriga lifstiden (han njöt således 100 Cekiner mer årligen ån en Höfwidsman för 1000, hwilken årligen kontribuerat till Kassan); hwadan alltså denne publikan, fom tjent staten i 23 månader, kommit att af Stais-Kafan fom pension njuta 12 a 14,000 Cekiner, om han mäktadt lefwa; men till skada för fig och fin famtid omkom ban wådligen i Bachi tempel wid tillfälle då han för denna fin favor tit:qud bade tillredt ett rökande drickoffer. — Jag fade: till skada för sig och sin samtid, och det war så werkligen, ehuru Stats-Kafan icke få ansåg hans bortgång; ty han war en talentfull man, hwars of jag blott will nämna det, hwaruti han synnerligast utmärkte fig: han söng wäl och sof mycket: han komponerade wers på rim, lekte med utmärktaste skicklighet blindbock, och om han icke ända till fwårs meri dyrkat Bachus od) derigenom uttömt fina lifskrafter, hade han, en prydnad för sin tid, kunnat lefwa ett tiog är längre. Men mansens dagars tal blefwo i hans ålders froda af purt nit plötsligen ändade — ja! — men gjorde de få! — Sågen nu i tadlare — war man mera rättwis, mindre slösande med allmänna medel då ån 9 3 ssdseocÖsoa,Gs Fe AA