Wid MagiftersPromotionen i Lund den 23 Juni 1829 af Esaias Tegnår. Tre gånger tre Midsommarens sol har stigit ur mågen tidigt på morgonen upp och wakat tills långe på qwållen, sedan Jag talade här, med eu krans af ynglingar kring mig. Tre gånger tre af de wexlande år förändra of alla, plöja i pannan, och snöga i håret, och snöga i hjertat. Köld dr den åldrandes winst: men jag prisar emårdlige Sa: ren att han bewarat mitt inre för frost, att jag kas som fors om tankens allwarliga wärf och diktens olympiska lekar. Derför jag glädes fom förr af Staden, helgad ät begge, der jag förlefwat min gladaste tid. der löfwiga kronor känna igen mig ännu och hdifa bekant, och en hägkomst står i hwart fönster och nickar mig till med förklarade ögon. oc — nåär kronorna dödt, och de hjertan, fom UR mig, ct rustit se, då står det ännu det mäktiga Templet, det fasta, under hwars tusenariga galt Parnassen har ställt fig. Hemma jag raknar mig der, ty han är befolkad af minnen fjerran från skönare dar, och af Er, J Fäder och Wise! Jngen jag skådar bland Er, som ej wån eller lärare war mig: mången jag saknar likwål, och en I, fom sednast a bort: gå tog mig i faderlig mård, och lärde mig scalan till fången når jag war ung och behöfde hang råd: och bar barmades icke om jag ej fölide dem jemt, men försökte, fom ynglingar plåga wingarnes par i romder ej hans; det war ddelt af honom. Ryktet må glömma hans namn, men jag tackar den glömde i grafwen, ack! i en fremmande graf, ty han dog i befolkade öcknen; enslig i lifwet han war och enflig fördlef han i döden. — Mannen må pefa på graf och på natt, men för Eder, I g9e, falla dess warningar likt timwisarens skugga — i solsken. Se hur han strålar dea Deliske Gud, hur han ktäte med ger porten, som förer Er in i werlden, Er första triumfport! Jcke ten sista blir det (så tänken J) mågen är fullsatt framåt med likar till den, och strålande tempel på höjden, fulla af Gud, blott wänta på Er, och Lärarestolar, wishetens åldriga bon, förbida Er: domaresåten bjuda Er hålla med kraft rättmifans oswikliga wågbalk. Hela den blomstrande werld, den sköna fom lefwer inom Er, ut må bon tråda och pregla fig af i Stat och i Kyrka. — Glänsande syner år det: jag har fett dem, jag öckdrmdd ungdom, ac! men för litet af dem blef werkligt. Förtrollade dar skimrade äfwen för mig: min blick mar på kdande sijernor, banden på rodret alltjemt, och jag bredde hwart Jjegel i min: en. Men når jag nalkades bäst, då weko de darna undan, wika mig undan dnnu allt längre och längre i wester, stanna ej innan de nått nedgående solen, och der först ankrar den ffult yt Arkipelag — han ankrar i grafwen. Doc — fast allt ej må nås dr bemödandet skönt, ty i lif we sträfwandet sjelf är sitt mål, när det gäller hwad Yr och or r. Derför förmanar jag Er, att J akten och nihse med rlek, afwen når hiehan ar fal, de drömmar fom bodde inunder ynglingens krusiga bår, ty de komma från Gud, och att mans nen icke må tänka för smått bör ynglingen hoppas det frora. Ack! men det flora är ej för en tid, förbildad fom denna, fom af den gamla har gömt hmart Inte, och tager förfottös wis alla den nyares fel. Sen på hur den haltande wacklar mellan iden och handlingens kraft, oduglig för begge, hermafroditisk, ej qwinna, ej man, ej dikt och ej sanning, obewingad för skyn, och wingelfotad för jorden. i Detta är lynnet alltjemt af en tid fom ännu cj fatt fia, nar han går öfwer till form, maånskifte i Häfderna är det, wadret dr wexlande då, och magnetnäln irrar kring skifwan. Skall hon tj föra Er mill, få förstån misswisningens arads tal, styren fom stode hon fast, och det Råtta står fast och det anna, bur man förtyder dem och, och det sköna fom wexlar hårs nere har dock i himlen fin ewiga grund, fin stående urdild. Hållen Er faste mid dem, mid de tre, hur tiden må wacklaYnglingar, hören en faderlig röst, — ty fom söner jag ane alla bland Eder i dag, och en son har jag ju ibland Er, fostrad med Er och bildad med Er, och som älskar och söker samma det målet som J, jag wälsignar i honom Er alla — Rakt fram mare Er gång, men fen I till höger, till wenster, skefögd handlingen blir, för en tidsnyck wike ej mannen. Tiggen ej dagens beröm, den fom fryper opp till fitt rykte hastigt han faller igen: förakten den surrande myggdans, född i en slocknande sol, ty den frans fom J söken betecknar ännu det ewigas grönskande ring, ban är mer än för funs en. Detta dr summan af tidens behof, det är summan af festen. Dock — jag förgåter mig hår, jag fördröjer Rmn Er ögtid. Mig hör dagen ej till, det är Du som skall tala och låra. Derför, du wän från ungdomens dar, du purpurbeklådde, innan din purpur går ner, i dess aftonrådnad bekransa lockar fom längta til lagren i dag; få har Of arv före ordnat. Innan du börjar likwål din lagerfördelning, få skänk mig en, den dr icke för mig, men i en mill jag adla dem alla. Staldernas Adam I) är här, den Nordiske Sångarekungen, Thronarfwingen i Diktningens werld, ty thronen dr Göthes. Wisste blott O fc ar derom, han gåfwe sitt nana min andling: nu är det ide i Hans och ån mindre i mitt, men i fåns gens, i den ewärdliges namn, förnummen I Hakon och Helge, fom jag dig bjuder en frans, han dr wuxen der. Caro bar efwat. Söndringens tid är förbi, (och hon borde ej funnits i Ans ) an fria, oändliga werld) och beslägtade toner fom klinga Sundet utdfroer förtjufa of nu, och synnerligt dina. Derföre Swea dig bjuder en frans, jag förer def talan: tag den af broderlig hand och bär den till minne af dagen.