ste ligga i samma rum med en forman. Han ursäktade sig förut hos denne, hwilken swarade att det ingenting betydde, och att han sjelf hade samma wana, få att åfwen han stundom steg upp och dref på fina håstar, om hwilka han drömde att de stadnat med lasset. Om natten steg Adelsmannen upp, tilltalade fin falk, liksom om han kastade den af handen och ropade af alla krafter: Hapasa, Hapasa, Hapa! Formannen ledsen härwid, steg äfwen upp, låtsade tilltala fina hästar: Hej, hopp! och slog om: Fring fig med fin piffa få att Hans Nåd waknade och började bedja om nåd och förbarmande. Från denna stund war han för alltid botad för fin nattwandring. — ts Arek